I gårdagens Göteborgs-Posten kan man läsa en utmärkt text av den politiska redaktören Alice Teodorescu.
Nu satte kanske någon lite i halsen, för man behöver inte känna mig jättemycket för att kunna identifiera att detta är en ganska ovanlig åsikt för min del. Det har att göra med att jag låter mig irriteras, förmodligen för mycket, av några av Alice Teodorescus blinda fläckar och käpphästar. (Jag tycker att hennes syn på varje människa som ett vitt ark som står fri från sina livsomständigheter och kan ”välja att anstränga sig” i skolan, precis lika gärna som att hen kan låta bli, är gymnasial i bästa fall. De hiskeliga populistiska rallarsvingar som försöker koppla samman ”genusdagis” med amerikanska valresultat är antiintellektuella. Det konsekventa försvaret av systemet Sverige framför i och för sig skyddsvärda individer är inte liberalt. Oförmågan att förstå att hon som redaktör är ansvarig för hela sin sidas innehåll – hon hänvisade och hänsköt allt ansvar till en enskild skribent vid en felaktig publicering – visar på bristande kunskaper om journalistikens grunder. Och så vidare.)
Men! Gårdagens text ger ett sammanhållet, måttfullt och balanserat ”case” för varför representationstänkande och gruppindelningar riskerar att föra oss till alldeles fel plats, trots vad man kanske kan kalla goda intentioner.
Teodorescus exempel från kulturlivet, som ju alldeles nyligen skildrats med än större djup av andra skribenter, är kristallklara: ”I praktiken innebär identitetspolitikens ogenerade frammarsch att man, på fullaste allvar, tror att en vit 50-årig journalist eller politiker inte är kapabel att skildra en 17-årig svart kvinnas liv eller bedriva en politik som tillvaratar hennes intressen. Eller vice versa.”
Jag kunde inte hålla med mer.
Men längre ner i texten börjar jag ändå vackla.
Teodorescus svaghet i resonemanget ligger ju, när man tänker efter, i ett slags konflikt med verkligheten.
”Så kan det slumpa sig när meriterna får avgöra”, skriver Teodorescu stolt om sin egen lilla personalgrupps sammansättning, och konstaterar därmed att hon står fri från den typen av kulturellt bagage som påverkar oss alla nästan undantagslöst.
Hon är därvidlag givetvis att gratulera. Det är inte alla som har kommit så långt i sin personliga utveckling. Jag har nog inte gjort det själv.
När jag för min del tittar på samhället, så vill ju jag också att det ska fungera sådär som det gör på Teodorescus redaktion. Meriterna ska styra i varje läge.
Nu är det bara det att det inte är så. Och man måste göra sig väldigt mycket dummare än man är för att på allvar tro det.
I Donald Trumps nya administration har – i skrivande stund – fyra män som heter Mike fått ledande uppdrag. Ingen enda kvinna har fått ett motsvarande ledande uppdrag.
Som Teodorescu skulle ha sagt: Så kan det slumpa sig när meriterna får avgöra.
***
Slutmålet – en meritokrati – är vi nog nästan alla överens om. Hur man mäter det, och hur man uppnår det, är själva basen för meningsskiljaktigheterna. Ett enkelt personligt exempel:
Jag ogillar kvotering, men tror att mindre åtgärder i den riktningen under en övergångsperiod kan vara bra i frågan om könsrepresentation. Jag är osäker på hur mycket, var och hur ofta. Jag tänker mig att man inom politikens ramar kan diskutera sig fram till det.
Jag är mer tveksam till kvotering baserad på etnicitet, religion och sådant som INTE är kön. Eftersom gränsdragningarna är så mycket svårare. Eftersom mänskligheten har så oerhörda erfarenheter av att säga ”vi ställer judarna här borta, och muslimerna där”.
Samtidigt kompliceras min hållning av det faktum att jag i djupet av mitt hjärta tror att kön, etnicitet och religion och andra särskiljande faktorer är ett slags kompetens. Att dessa centrala avgörande erfarenheter av att vara människa bidrar till mitt omdöme på sätt som kan bli avgörande och mer präglande än låt säga en universitetsexamen från lärosäte A eller lärosäte B. En bolagsstyrelse med nio män med mitt utseende, min bakgrund, min trosuppfattning och min härkomst riskerar nog ganska ofta att vara mindre kompetent därför att den saknar en röst med dessa avgörande erfarenheter.
Ser man det på det sättet, då innehåller begreppet identitet även ett mått av begreppet kompetens.
Det är alltså inte helt lätt. Men det är ju inget skäl att ge upp. Frågan är verkligen värd den sakliga och personligt övertygade argumentation som Alice Teodorescu bidrog med i går. Så för att gjuta lite mod i den som till äventyrs har pallat att läsa ända hit, så säger jag det en gång till:
Slutmålet, en meritokrati, är vi nog nästan alla överens om. Hur bygger vi det?
