När nån gifter sig eller fyller år eller har något annat att fira brukar jag hålla tal. Jo, det är nog sant att säga att jag brukar det, jag gör det om det finns utrymme, och om jag har en idé som går att göra på sådär tre minuter. Mer tid får det inte ta. Och jag har nog aldrig ångrat det. Det är lite som om högtidstalande är på väg ut i vår generation, det är något som våra föräldrar höll på med. Det tycker jag är synd! Vi måste slå vakt om traditionen! Man behöver inte mycket:
1. Man går rakt in i en händelse, ett minne som knyter an till huvudpersonen, med en riktig mening: ”X tog tag i glaset så här, och så kastade hon det rakt ut i sjön”. Då lyssnar alla genast.
2. SEDAN presenterar man sig och sin relation till festföremålet.
3. Sedan säger man något om själva firandegrejen: grattis, hurra, tack, vad roligt att.
4. Till sist uttrycker man sin kärlek, och, viktigt: då tar man i.
5. Man måste inte sluta med skål. Det är bättre med ett leve, om det är en födelsedag. Annars duger en slutmening från punkt fyra: ”Vi, dina vänner, kommer aldrig att låta dig glömma för en sekund hur mycket vi tycker om dig.”
Detta tar tre minuter. Det kräver att man tänker ut en enda sak, nämligen det första. Något som säger något om personen, eller är roligt i sig. Resten ger sig självt. Och den lilla ansträngningen spelar så stor roll för den som är föremål för hyllningen.
Alltså: upp till kamp för denna borgerliga vana, detta härliga tecken på civilisation! Tack! Så härligt att träffa er alla här i kväll! Och skål!
