Det är allhelgonahelg, och jag fick just lust att tänka på mina döda.
Morfar Inge, som var den viktigaste vuxna personen i mitt liv, näst mina föräldrar. Mormor Rose, vars namn uttalades på trygg västgötska, hon skrattade lite när hemtjänsten sa ”råååås”, som om det var ett engelskt namn, men hade inte hjärta att rätta dem. Mormors syster hette Lilly, så de var båda blomflickor. Lilly dog som tonåring. Mormors mamma samtidigt, de fick TBC.
Farfar Walter, vars mjuka och eftertänksamma humanism påverkar mig att försöka lite mer och lite bättre varje dag. Farmor Greta, som saknade förmåga att låta sig bli trött, och som präglade sina barnbarn: påfallande många av oss, pojkar som flickor, har gift oss med Greta-kopior. Familjelojala, smarta, hårt arbetande, korthugget roliga och passionerade personligheter. Farmor hade en storasyster, Karin. Hon är oerhört levande i minnet. Rösten. Humorn.
Henrik, ni som känner mig har hört om honom, han och hans pappa Staffan omkom i en bilolycka när vi var knappt tolv. Hans mamma Lena, som dog för bara ett par år sedan. Och så Milla, min klasskamrat som tog sitt liv när hon var 23, och som jag alltid var lite kär i, för hennes enorma krafts och utstrålnings skull. Jag har aldrig nånsin fallit för några mähän. Jag tror att Milla satte en standard åt mig i mellanstadiet. Haha, ja. Så är det ju.
Lisas mormor Brita, hon skulle ha fyllt 97 just i dag, hon var en smula excentrisk och kunde nog vara rätt besvärlig för en del närstående, men för mig som ju var på ett slags mellanlångt avstånd var hon enbart en fantastiskt rolig vän under de elva år som jag hann känna henne. Hennes sambo Didrik, utan vars generösa gåva Lisa nog aldrig hade kommit iväg på sin Up With People-resa, och utan den är det väl ytterst osäkert om hon och jag alls hade träffats.
Och så de som är på längre avstånd. Kollegerna Jan och Mona och Magnus och Peter och Adam, personer som jag inte umgicks med på fritiden men som jag gillade och var van vid. Min lärare Anna-Karin, vars begravning jag fick leda i våras. Leif, som skänkte en stor summa pengar till mig för att jag skulle kunna finansiera mitt bokprojekt om Google, och som dog helt oväntat kort efter att boken var färdig. Jag hann bara lära känna honom ytligt, men gillade allt jag hann se av honom.
Och så ännu längre bort, personer som jag inte har nästan några levande minnen av, personer som jag ibland minns just för att de dog för tidigt: Paula i parallellklassen, hon blev bara tjugo. Kompisars föräldrar i Fjärås. Perifera släktingar.
De är alla i ljusa minnen bevarade.
