Lund är en stor stad på vissa sätt och en väldigt liten stad på andra. Efter tre år som stadens krönikör går jag inte inkognito nästan någonstans alls. Det är fortfarande en skum känsla – kanske för att jag underskattade effekten. Jag har ju haft mitt ansikte i den här tidningen i tjugo år snart, jag trodde väl inte att det skulle göra nån större skillnad med ett annat format och en annan genre. Men det gör det. Det gör enorm skillnad.
Folk i de tidningsläsande generationerna tittar diskret, hälsar ibland, kommer gärna fram för att antingen tipsa om något eller säga något snällt. De som inte gillar mig mejlar nog hellre. Så det är liksom inte oangenämt. Jag känner mig inte störd. Men i dag var jag med om en grej som verkligen strök mig mothårs:
Jag stod och skulle betala bröd i Saluhallen. Det var till att börja med tämligen uppenbart att det var jag som betjänades exakt just då, så tajmingen var väl inte hundraprocentig. En vänlig dam approcherade mig, frågade om jag var jag, och framförde uppfattningen att jag borde skriva ”neutralt” om en fråga där vi, uppenbarligen, inte håller med varann.
Ständigt dessa genremissförstånd. Snabbt försökte jag förklara att neutral hållning är en ambition för nyhetsjournalistiken – opinionsmaterialet ska ju vara motsatsen. Tydligt subjektivt. Hon fann sig, och föreslog då i stället ordet ”allsidig”.
”Då har du kanske inte läst riktigt allt jag har skrivit”, sa jag och erbjöd mig att mejla lite länkar för att visa på en smula bredd i frågan som det handlade om. Men – mitt i den meningen vände hon och gick. Hon var väl helt enkelt inte intresserad av mitt svar.
