Det är natt, eller det är det inte, det är vad andra människor kallar vanlig kväll, klockan är inte ens tio och jag är vid S:t Eriksplan i Stockholm.
Där ska jag sova, på ett gudsförgätet hotell som jag har hittat genom att sortera på lägsta pris på Booking punkt com; jag skulle ju ändå bara lägga mig jättesent och gå upp jättetidigt, spelar ingen roll, centralt och billigt, jag vägrar att bli dyr i drift ity man då blir ett svin of entitlement förr eller senare. Ofta sover jag hos kompisar, men när man har såna där okristliga tider känns det inte riktigt artigt.
Nå. Jag är hungrig, på ett obestämbart sätt, och fattar därför det utomordentligt dåliga beslutet att äta en stark varm korv som gatuköket på S:t Eriksplan vänligen erbjuder. Jag tar inte stället som är märkt ”Solna korv”, där drar jag något slags gräns, deras utbud är en absolut skymf mot all gatumat i hela världen, jag tar den mer oberoende operatören på andra sidan som utlovar kvalitet genom neon och felstavningar. (Jag menar det. Jag misstror gatukockar som lägger ner för mycket tid på sina skyltar.)
Efter en stund får jag min korv. Den är mörkröd, utom på ena sidan, där den är svart. Svart som natten.
Jag hör mig själv försiktigt anmärka på detta. Ska jag be honom att göra en ny till mig?
”Den är alldeles svart här på sidan”, säger jag tveksamt.
Krögaren ser ut som ett levande frågetecken.
”Den blir sån i grillen, vet du”, säger han glatt och öser på senap.
”Ja, den blir ju det”, säger jag.
”Smaka! Det är gott!”
Jag smakar. Det är gott. Det är första gången i livet jag sidledsgnager en varm korv med bröd.
Han tittar ut ur sin lucka igen, krögaren, på mig som sitter där och gnager.
”Smakade det bra?”
Jag suger i mig lite jordgubbs-Smakis (för varför inte liksom) och gör tummen upp. Kvar i servetten blir ett slags dartpil av sot.
På torsdag ska jag till Stockholm igen. Då ska jag fan bo på Lydmar.
