Thorbjörn Fälldin, svensk statsminister emeritus, har gått bort vid nittio års ålder. Jag tänkte när nyheten kom i morse – som så många säkert gjorde – omedelbart på ett av Fälldins finaste ögonblick. Det återges här, i memoarboken ”En bonde blir statsminister”.
Ute i vardagsrummet – jag skulle bara hämta boken ur hyllan – satt mina barn och kollade på film. Jag krävde trettio sekunders uppmärksamhet av dem och återgav den här episoden. De lyssnade förstrött med minen av barn som avser att omedelbart glömma, men som ändå inser att det är enklast att se ut som om man lyssnar uppmärksamt, så att man snarast möjligt kan återgå.
Och jag blev… lite tjock i halsen. Jag blev det, och jag blev liksom lite förlägen av det.
Vad är det med den där historien om Thorbjörn Fälldins ledarskap, mod och beslutsförhet under den där minuten som gör mig så rörd?
Kanske är det att jag alltid blir lite tagen när någon förmår samla sig i ett pressat läge. Kanske är det att jag är så marinerad i berättelser om 1900-talets krig att någon del av mig betraktar händelsen i pojkboksromantiskt skimmer. Kanske är det lite fosterlandskärlek. Kanske är det att min morfars kusin, som var diplomat, någon gång sa att ingen enda politiker han jobbat med varit lika noggrann och påläst som Fälldin.
Kanske är det att Thorbjörn Fälldin alltid har påmint mig lite om farfar, som också var bonde och centerpolitiker.
Hur som helst är jag tacksam för livsgärningen.
En lustig detalj i sammanhanget: Fälldins »Håll gränsen!« tillkom efter ett misstag från militären. De två sovjetiska fartyg som närmade sig, och som vållade denna upphetsning hos svenskarna, var inga hotfulla krigsfartyg – utan två helt vanliga lastfartyg. Som sedan lugnt stävade vidare mot sina okända mål i någon fjärran hamn…
Just det, faran var aldrig riktigt på riktigt den gången…