Man kan, om man ska prata moderatorer, nämna sex namn. Jan Wifstrand, Lisa Kirsebom, Anna Olin Kardell, Ellinor Persson, Cecilia Nebel och Johanna Koljonen.
Man kan naturligtvis nämna många fler. Det finns ju många fler duktiga moderatorer. Men de här sex är exceptionellt bra – alldeles oaktat det faktum att jag på olika sätt är gravt jävig i många av de där fallen.
Deras skicklighet var jag väl införstådd med redan tidigare, visserligen, men nu mot slutet av Almedalsveckan syns den ännu tydligare.
Jag har nämligen sett rekordmånga dåliga moderatorer i farten den här gången.
Jag är ledsen att behöva säga det, men så är det.
Det allra vanligaste problemet är att någon utan professionellt kunnande – i typfallet en intern förmåga med god social kapacitet, mål i mun och djup sakkunskap om den egna verksamheten – får uppdraget. Oftast säkert för att man vill hålla i slantarna, vilket ju är lovvärt, men ibland också för att man inte riktigt förstår hur stor skillnaden blir.
En moderators yrkesskicklighet är svår att mäta och svår att beskriva. Den är en summa av extremt små detaljer. Att aldrig drabbas av problem med headsetet. Att aldrig glömma att presentera sig. Att aldrig glömma vad någon i panelen heter. Att aldrig missa en given följdfråga. Att kunna avbryta, korta, förtydliga, raffinera – stryka till klarhet, som det heter i textsammanhang. Att balansera mellan tillgänglighet och densitet. Att hålla tiden exakt. Att förhålla sig rätt till både eventuella tv-kameror och livepublik. Att ha språket i sin hand – inte bara så att varje formulering är rapp, utan också så att ordvalen blir rätt för branschen. Det duger inte att använda fel benämning inför en grupp specialister. Att se till att dricksvattnet inte tar slut för någon. Och i förväg: att göra rätt research, att se till att deltagarna är på en gång lugnade och taggade, att ha en kristallklar bild av vad arrangören vill få ut av evenemanget…
Jag gör moderatorsuppdrag då och då. Det blir olika bra. Jag tycker alltid att det är skitsvårt. Och det är för att jag åtminstone har vett att begripa att det är en yrkesmässig uppgift – inte något som den trevligaste personen på jobbet kan skickas upp för att göra, utan vana, utan träning, utan förberedelser. Och jag känner inte en enda professionell moderator som skulle få för sig att framträda som sakkunnig i en debatt om integration, eller stadsplanering, eller hållbarhet, eller utbildning, utan att faktiskt vara det. Motsatsen är däremot vanlig. Det är värt att begrunda.
