När Björn af Kleen utkom med ”Jorden de ärve”, det är redan en del år sedan, var jag väldigt involverad på alla sätt. Journalistiskt och praktiskt och känslomässigt. Dedikationen jag fick är den finaste någonsin. ”Utan dig hade det aldrig gått”, har han skivit på försättsbladet. Nån gång ska jag berätta om allt det där, det får väl bli i de yrkesmemoarer jag absolut aldrig kommer att palla skriva och som ingen enda människa skulle palla läsa heller. Björn hotades med rättsliga åtgärder, jag kan ha varit så cynisk att jag ställde mig upp och skrek rakt ut av lycka, eftersom jag insåg att sån reklam inte kan köpas för pengar.
Jaja.
I veckan var jag med och firade Björns nya bok, det är en greatest hits som Weyler förlag ger ut. Den är rosa och fin och heter ”Zlatan, Silvia och andra svenskar”.
Att läsa om några av de här texterna, vilket jag gjorde på hemresan, är en sån fröjd. Det är – konstaterade researchern Morgan Finnsiö, som samarbetat mycket med Björn – ovanligt med en reporter som är så passionerat intresserad av både research och stilistik.
En arkivråtta med absolut gehör.
Jag har ingen lillebror, men ett outsläckligt behov av att vara storebror. (Kanske för att min syster är en av de mest omnipotenta personer som finns, vilket lyckosamt betyder att hon älskar mig för vem jag är och inte för vad jag gör, vilket betyder sparsmakad rådgivning oss emellan.) Men det här behovet jag har märks nog för den som känner mig. Det har i alla fall harmonierat fint med ett par personer som då och då vickar lite i rollen som lillebror. Som Björn, som godmodigt låter mig komma med mina kaskader av förnumstiga råd om allt från bolån till relationer. Han har nog i det längsta sett det som att jag gör honom en tjänst. Det var ju han som en gång sökte upp mig och ville lära sig grejer av mig. Men han gör mig en lika stor: jag får vara den sortens vän som jag gärna är.
”Till min lojale vän Andreas”, dedikerade han, lätt skrockande, mitt exemplar den här gången. Det är ju, när man tänker på saken, ännu finare. ”Det var det första jag kom att tänka på. Alltid där!”
Och jag tycker nu att ni alla ska unna er den absoluta lyxen som det är att slå sig ner på ett tåg med ”Zlatan, Silvia och andra svenskar”. Skulle det vara så att någon sedan lättfattligt skulle kunna redogöra för hur Björn egentligen gör för att skriva sådär, så skulle jag tycka att det vore roligt att veta. Jag håller mig till råd om löneförhandlingar och sånt nu – vad det gäller skrivande har jag helt enkelt inget att lära honom längre.
