Vårtal

Nyss höll jag talet till våren i Stadsparken i Lund. Bella Voce sjöng, och en stor våreld tändes. Det var väldigt mycket folk där, och stämningen var kanske inte så intim som det allvarliga ämne jag valde skulle ha tjänat på. Men här är manuset i alla fall. Och tack, mamma, för idén!

***

Temat för detta tal är vår.

Men ni får förlåta mig. Jag bryr mig inte om årstider. Jag tror inte ett dugg på säsongens skiften som en metafor för något alls, utom möjligen människans löjliga vana att göra om samma gamla misstag – som till exempel att tro att det ska vara varmt på Siste april.

Min mor svenskläraren känner mig och sa: du kan prata om pronomenet vår i stället kanske. Jag trodde hon skämtade med mig men förstod snart att det gjorde hon inte alls.

Det här är ju mitt tal. Jag får ju säga vad jag vill.

Och om jag då ska tänka på ordet vår, då tänker jag på det som är vårt, vi alla som står här tillsammans, i vår park, i vår stad, med våra liv, våra berättelser, våra öden och våra äventyr.

Var går gränserna för det som är vårt? Det är den stora frågan i denna tid. Är det våra gator, eller är de öppna också för dem som måste sitta ner på dem och be oss om växel för att klara sitt uppehälle? Är det våra skolor, eller är de öppna också för dem som nyss har anlänt hit från en krigszon, som nyss sa att Aleppo eller Homs eller Palmyra, det är vårt, och nu måste säga: den var vår stad, men nu är den… inte ens någon annans. För den finns inte mer.

Ingenting håller på att gå sönder i Lund, mina vänner, denna vår. Låt ingen lura i er det. Det som händer i vår omvärld är ingenting som inte också vi kan bidra till att lindra, hjälpa, möta och lösa.

Den här staden har en historia av både ljus och mörker. Den här stadens studenter har en gång i tiden sagt: ”universitetet är vårt, här kan vi inte släppa in några judar”. Och röstat nej till det.

Gick de sedan till magnoliorna och sa: de är våra, de här träden?

De hade inte förstått vad ”vår” är.

Men den här staden är vår. Den är fantastisk. Och om det är en enda sak jag önskar av det kommande året, en enda förändring som vårens blommor kan få vara en metafor för trots allt, så är det detta enkla:

Låt fler människor dela detta med oss. Låt fler människor få säga ”detta är vår stad”.