Jag twittrade lite i går. Jag twittrar lite alla dagar. Det var inget särskilt med just gårdagens textsnuttar, mer än att de blev väldigt lästa. De är samlade här:
Hör nya vittnesmål från journalister i Sverige som hotas, hånas och hatas i rekordstor omfattning.
Känner personligen ett antal kolleger som nu säger saker som ”jag borde skriva om xx, men jag orkar bara inte för reaktionerna”.
Jag vill tro att allmänheten skulle reagera om den visste hur illa det är. Men jag har kanske fel? Det är kanske rätt många som gillar det?
Jag skrev lite om en viss ekonom som alltid kommer fram till att all invandring är dålig. Jag blev tvungen att stänga min FB-sida.
Jag kommer inte att skriva om honom igen. Jag har inte resurser – tid, mänsklig ork – att hantera det som ofelbart följer.
Ganska ofta har jag peppat mig själv: Jag har 25 års erfarenhet av att skriva i tidning, samt stor redaktion i ryggen. Jag om nån ska orka.
Sen gör man inte alltid det ändå.
Ni som med hetta argumenterar mot public services existens: ta med detta i beräkningen. Medarbetare på ps-bolagen har bra skydd.
De är många, de kan täcka för varann, de har rutiner och resurser som små tidningar inte har. De är otroligt mycket svårare att tysta.
Detta förstår SD-gäng som vill få stopp på public service. Det är inte pga nån ”vänsteragenda” där, utan pga den samlade styrkan där.
Den som tycker att det låter magstarkt kan med fördel följa de senaste veckornas utveckling i Polen.
Det finns inget som främlingshatarna har gjort lika framgångsrikt som att cementera ett antal myter om hur massmedier fungerar.
De behövde en fiende, och skapade den.
Det har blivit en perfekt storm: samtidigt faller affärsmodellerna, vilket gör att the best and brightest unga väljer andra jobb.
Och vem kan klandra dem? Det är i dag yrkesmässigt nästan helt utsiktslöst att välja journalistyrket om man vill ha ett bra vanligt liv.
Samhället kommer att betala oerhörda priser för sin nedvärdering av tre yrken: lärare, journalister och politiker.
Vilket jag har skrivit om här.
Jag hade ingen möjlighet att svara alla som svarade mig, inte ens i närheten. (Jag fick blocka ett tiotal personer, jag har numera mycket låg tröskel för det, och om någon far ut mot mig i aggressivt tonläge eller har ett konto som bara handlar om invandring så blockar jag snabbt och utan pardon. Min tid och mina mänskliga resurser kan inte läggas på hopplösa fall.)
Men majoriteten av reaktionerna var tänkvärda och jag önskar att jag smidigt hade kunnat svara på dem alla.
I stället tänkte jag här bidra med en pusselbit av många, en idé, en egentligen otroligt enkel princip för publiceringar som jag tror måste återupprättas med viss kraft hos svenska medier, och möjligen med ganska radikala grepp.
För enkelhetens skull utgår jag från min egen tidning, Sydsvenskan, när jag beskriver den här möjliga förändringen.
Den enskilt största frustration jag möter bland läsare handlar om genreotydlighet. Vad är egentligen vad i en tidning?
En del säger att skribenter på tidningar ”inte ska hålla på och tycka saker”, men ställer man följdfrågor är det inte åsiktsmaterialet i sig som är problemet – ingen har något emot ledartexter eller bokrecensioner eller insändare – utan bara att det är otydligt i vilken genre en text publiceras.
Historiskt har vi gillat att blanda. Det är logiskt att det svala matchreferatet ligger bredvid den känslosamma sportkrönikan från samma match. I papperstidningen har vi dessutom en lång typografisk tradition att luta oss mot: det är för normalläsaren inga större problem att skilja på vad som är vad. Ibland hjälper vi till genom ord som ”KRÖNIKA” eller ”KOMMENTAR” eller ”ANALYS” i vinjetterna, gärna i rejäla versaler.
Ibland överskattar vi nog läsarens observans. Ojämn högermarginal på en brödtext är kanske inte en tillräcklig signal om att detta är en text med personlig avsändare.
Oftast går det alltså ganska bra – men det är i pappret det.
På webben fungerar det här inte alls.
Vi som arbetar i etablerade medieföretag har helt misslyckats med att överföra den här pedagogiken till digital form. När vi dessutom vet att folk inte alls ”läser tidningen” på samma sätt på webben, utan i mycket stor utsträckning ramlar in på enskilda artiklar efter delningar på Facebook, blir detta ännu svårare. Folk läser mer fragmenterat, och vänjer sig inte på samma sätt vid ”sin” tidnings särskilda sätt att signalera.
Jag vill därför göra om Sydsvenskan utifrån det här problemet. Både papper och webb, och vi börjar med pappret, eftersom det blir tydligast där.
Sydsvenskan bör, liksom i dag, utkomma i två delar. Den första delen blir en ”news”-del. Den andra delen blir en ”views”-del.
Gränsen ska vidmakthållas övertydligt. Olika färgkoder. Olika typografi. Programförklaringar längst ner på sidan två i varje del, som förklarar skillnader. De programförklaringarna ska finnas där varje dag. De ska få ta plats. De ska förklara arbetets principer, hänvisa till PO och Tryckfrihetsförordningen och förklara utgivarskapets konstruktion. De ska ange rättelse- och genmälespolicy. De ska ge ägarinformation.
I den första delen finns alltså raka nyheter och reportage efter The New York Times-mässiga nyhetsprinciper. Här finns inrikesnyheter och lokala grejer från Kävlinge. Här finns sportreferat, ekonominyheter, utland, stora intervjuer… klassiska nyhetsgenrer, helt enkelt.
I andra delen finns ledare, kultur, debatt, insändare och recensioner, rimligen kompletterade med servicematerial längst bak, för att få två jämntunga delar: guider, tv-tablåer, väder, börstabeller. Sådant som inte är journalistik av någondera slaget, men ändå en viktig del av en bred dagstidning.
Detta innebär att en del händelser bevakas på mer än en plats i papperstidningen. Min Lundakrönika på söndagarna ska inte gå på Lundasidorna, utan i opinionsdelen. Max Wimans sportkrönika efter matchen ska inte gå på sportsidorna, utan i opinionsdelen.
Blir inte det ologiskt då? Med referat och krönika från samma händelse på olika platser? Jo, lite. Men det är ett väldigt mycket mindre problem, ett otroligt mycket mindre problem än det problem vi har just nu: att läsarna är misstänksamma, förvirrade och osäkra på vad som är vad i deras tidning.
Eftersom digitala medier inte har samma självklara struktur krävs stark vinjettering på varje enskild text. Det kan behöva stå ”detta är en nyhetsartikel i tidningen Sydsvenskan, läs mer här om vilka principer som styr tillkomsten av den” respektive ”det här är opinionsmaterial i tidningen Sydsvenskan” och så vidare. En stor orange blaffa för det ena och en illgrön för det andra. Hur man nu bäst gör det, det undandrar sig min professionella bedömning – jag vet bara att man måste göra det.
Vi befinner oss i en extremt allvarlig situation. Det slentrianmässiga hackandet på medierna, det systematiska misstänkliggörandet av verksamheten från de politiska ytterkanterna, de raserade affärsmodellerna, den breda okunskapen om vilka regler som gäller och om hur det ser ut i andra länder… allt detta har förvandlats till en perfekt storm, som jag skrev i min Twitter-tirad i går.
Men det är värre än så. Allmänheten har överlag ingen aning om hur stora påtryckningar journalister utsätts för – hån, hat och hot är en sak, men det finns fler. Vi är med full fart på väg in i ett pr- och reklamsamhälle, där det går tio ”informatörer” på varje reporter, och där medieträningsbudgetarna ständigt ökar. Att hålla läsarnas bästa för ögonen i varje läge kräver resurser, integritet, kunskap och framför allt ett upparbetat system av principer.
Vill man veta hur medieklimatet blir i ett land som inte kan bära upp lokala medieföretag, som inte har välfungerande public service, som inte har en mecenatkultur runt tidskrifter och smala nischer – då är det bara att ge sig ut i världen och titta när den ungerska huliganregimen sätter åt klutarna, när det engelska parlamentet underlättar för brittiska stämningar riktade mot internationella publiceringar, när den amerikanska nätkulturen imploderar under skvaller, när Polens styrande skaffar sig direkt utnämningsmakt över mediechefer, när bloggare piskas i Saudiarabien eller när danska medier leder sitt ”race to the bottom” i vulgaritet.
Är allt bra i Sverige i dag? Nej.
Men de starka medietraditionerna är värda ett försvar, ett stöd, ett reformarbete värt namnet. Detta är mitt bidrag.
***
Klicka på ”nyare inlägg” här nedan till höger för ytterligare fyra inlägg i ämnet.
