Varje dag är Sveriges tidningar fulla av vanliga artiklar. Därför har jag bestämt mig för att sluta skriva vanliga artiklar.
Det kommer inte alltid att gå. Ibland kommer det att bli krystat när jag böjer mig baklänges för att hitta en oväntad ingång (och det legendariska råd som en ärrad DN-redaktör gav en reporter med skrivkramp, ”skriv en vanlig artikel!”, har sitt värde). Men läget är ändå sådant nu för de stora medierna i Sverige att det som dög i går inte duger i morgon. Vi måste bli bättre på allt, över hela linjen, och vi måste tänka nytt så ofta vi kan.
I helgen publicerades två försök att bidra till det. Dels den här intervjun med Joshua Ferris, som eftersom han har skrivit en roman om ett kontorslandskaps nedgång och fall får uttala sig om exakt hur sjuk arbetsplatsen Sydsvenskan är, dels den här recensionen av Michael Boltons konsert i Malmö i fredags.
Jag erbjöd mig frivilligt att ta den där recensionen, ska ni veta. Bara så att ingen kallar in skyddsombud eller så.
Du ska veta Andreas att jag alltid har haft den största respekt för din hyllning och lojalitet till en musikgenrer som kanske tillhör de mer bespottade. Jag vill minnas någon gammal stänkare om ett obskyrt Totoalbum (även om jag anser att de alla är obskyra) och nu ett rakryggat ställningstagande för Bolton. Det du skrev då är något som jag helhjärtat skriver under på. Det handlade om att låta någon som kan den musiken vara den som också bedömer den. Det var därför jag faktiskt gillade Orvar i Filmkrönikan, när han sa att en film var bra action så trodde jag på det. Jag anser alltså att samma förhållande bör råda inom film-, litteratur- och teaterkritik. Skicka någon som förstår grunden.
Tack! Men var detta verkligen ett ställningstagande FÖR Bolton? Det var i så fall inte riktigt meningen… Jag försökte bara koncentrera mig på att hitta en ljusglimt mitt i den tvångsmatning som konserten utgjorde…