September har som vanligt börjat redan i augusti. Tempot är vansinnigt, saker och ting hakar i varann och det finns bara ett sätt att fixa det: att sätta ena foten framför den andra och aldrig titta ner.
Är på tåget hem nu efter diverse saker, och ska bara berätta om en: I går hade jag ett pratuppdrag i ABB:s makalösa representationsvilla i Västerås, Villa Asea. Huset är en osannolik exposé av industriell kraft, mysighet och vräkighet, intimitet och storslagenhet. Jag fick en guidad tur hela vägen upp till den kajutaliknande takvåningen. Helt makalöst. (Man kan läsa helt kort om huset på Wikipedia.)
När vi var klara skulle jag skynda mig iväg, och inte delta i en efterföljande middag. Men Jimmy Lennings, en av Västerås mest bekanta krögare, ville absolut inte släppa iväg mig hungrig.
Trots att han och hans personal hade fullt upp såg han till att fixa en makalöst fin förrätt med lax och löjrom till mig och framför allt: en rykande risotto med kalvfilé och rostade rotsaker. Jag höll på att börja lipa. Omtanken och matkunnandet hos den mannen – så otroligt fint.
Livet som ofta resande är kantat av usel mat, överlastade mackor och knasiga sallader när allt man längtar efter är det varma, enkla, vällagade. När så plötsligt mathimlen öppnar sig blir man lätt lite rörd.