Det är en lyckovecka igen. En sån där när jag får röra mig mellan ytterligheter och använda olika delar av mig. Jag började med att diskutera en lite tråkig men viktig sak i tv i måndags morse. Sedan åkte jag till redaktionen i Malmö och skrev och fixade administration.
På tisdagen fick jag börja hemma några timmar, sköta lite praktiska göromål och ta hand om några familjesaker. Sedan till Malmö för jobb på redaktionen igen. Jag hade ett fint samtal med min kamrat och kollega Peter Frennesson över lunch, skrev en del texter, till exempel veckans engelskspråkiga försök på Medium (det är sjukt vad svårt det är). På kvällen såg jag min dotters avslutningsshow, och lipade över hur duktiga de var, och lipade när jag kramade lärare och fritidspedagoger, som nu lämnar över dessa underbara tredjeklassare till nya vuxna som ska lotsa dem vidare.
Sedan nattåget till Stockholm, för att delta i den statliga integritetsutredningens seminarium – en spänstig och i positiv mening spretig konversation med en lång rad otroligt skarpa personer som på olika sätt arbetar med och försöker förhålla sig till den digitala omställningen.
På eftermiddagen träffade jag sedan två av de särklassigt mest professionella personer jag vet, nämligen Stefan Mehr och Jakob Rubenson, innehållsansvarig respektive programproducent för Bonnierkonferensen Grid, som jag ska få hålla i även i år. Det kan ha varit det svåraste, och sannolikt därför också roligaste, jag gjorde under 2014. Och det blir inte mindre av någotdera i september. (Inte minst eftersom det blev så bra förra året. Jag hade ju haft fördelen att jag jobbade utan förväntningar. De tidigare åren hade koncernens vd hållit samman det hela, nu var det en reporter från koncernens periferi i stället. Den här gången finns det förväntningar. Inte minst från mig själv. Vi måste helt enkelt göra det svinbra en gång till.)
Under några luckor under onsdagen skrev jag en kommande söndagskrönika för Lund, samt fredagens internetspalt. Från och till de här dagarna har jag dessutom lärt känna en ny person via Twitter, vi har haft en vindlande konversation som jag inte förutsåg och som har gett mig tidigare otänkta tankar. Vi har aldrig träffats i verkligheten.
Jag har också läst Facebookhöjdaren Sheryl Sandbergs fantastiska och fullständigt förtvivlade text om sorg och förlust som hon publicerat trettio dagar efter hennes makes död i en knäpp olyckshändelse – han ramlade av ett löpband på gymmet och slog i huvudet så illa att han omkom. Läs. Det ingår i livet att gå nära sådant.
I morgon torsdag reser jag tur och retur Tromsø, för att föreläsa på en gigantisk kongress för forskare och universitetsfolk. På fredag är jag på jobbet i Malmö som vanligt, och har roliga sociala grejer planerade med ungarna och med vänner till kvällen.
Ibland tänker jag att jag redan har fått göra allt kul som jag ville göra när jag blev vuxen. Att min fantasi inte räcker så väldigt mycket längre, och att jag därför fullt möjligt skulle kunna vara nöjd med att göra ungefär det här i resten av mitt liv.
Eller så är det bara så att jag ska träna fantasin lite.
