PK

Termen ”politiskt korrekt” trodde jag – felaktigt – skulle självdö snabbt. I stället lever den vidare, med ett enda jobb: att tjäna som substitut för riktiga argument.

”Politiskt korrekt” är ett skällsord som främst används av personer som har behov av att rättfärdiga åsikter som kränker andra.

Om man inuti hyser lite smygrasism, lite antisemitism förklädd till humor, en liten längtan efter minskad flyktingmottagning förklädd till omsorg av typen ”det går ju inga bussar hit till Östra Odarslöv”, för att ta ett aktuellt, lokalt och autentiskt exempel – då avfärdar man motargumenten som något ”politiskt korrekt”.

Det är ett dumt och luddigt begrepp, dumt eftersom det ofelbart används för att slå mot klassiska anständighetsvärden, luddigt eftersom det inte finns minsta möjlighet att enas om en definition.

Och framför allt: när någon skälls för att vara politiskt korrekt, så ifrågasätts vederbörandes äkthet. Den som tycker något antas alltså ha andra bevekelsegrunder – du tycker inte så egentligen, du låtsas bara.

I psykologin kallas sådant projicering.