Om tre utsatta yrkesgrupper

Får lite mejlhat från folk som avskyr politiker, lärare och journalister. Det är en särskild sort som gör det. Men även folk som inte specifikt avskyr har hjälpt till att montera ner – och det ser vi effekterna av nu.

2 svar på “Om tre utsatta yrkesgrupper

  1. Är inte den fejkiga, trånga professionaliseringen en del av problemet? Vi har idag, i de övre skikten, till större delen en kår av yrkespolitiker, de flesta av dessa har mycket begränsade erfarenheter av att jobba med någonting som verkligen ligger utanför politiken och partierna -eller att klara sig på vanliga löner och utan fringisar. Likaså en kår av examinerade journalister som i stort sett är drillade till att ha en grundkompetens som gör dem inbördes utbytbara. Personer som ofta kommer från ungefär samma håll, rör sig i samma kretsar och håller på likartade idéer – men som inte är speciellt egenartade eller vassa som skribenter. Och tidningarnas spalter blir mer och mer reserverade för dessa examinerade tyckare, journalister och deras kusiner PR-konsulter och lobbyister (förr kunde Sydsvenskan eller DN få upp tunga museichefer, docenter och politiker på scenen när det började hetta till i en debatt – idag är de sällsynta gäster, det är mer och mer bara journalisterna/yrkestyckarna själva som får komma till och debattera). Alltså hamnar debatten i positionering och förenklade slagord, och det är ärligt talat inte svårt att förstå att publiken drar sig undan.

    På Tingstens, Allan Fagerströms, Bangs och Jolos tid, om man ska köra en fet kliché, fanns det knappt några journalistskolor; mycket få av den tidens tunga skribenter hade gått någon slags längre journo-utbildning. Inställningen var i stort sett att man skulle komma in och visa att man kunde och vågade skriva. Idag ser yrket inte ut på det sättet, dessutom är lönerna och spänningen i yrket oftast lägre – och mycket riktigt ser vi inte så många journalister av den klassen här i landet längre (även om du säkerligen kommer atg ´bestrida detta och peka på några av dina yngre favoriter).

    Som sagt, publiken genomskådar att journalister idag ofta skriver för eller talar till sina egna polare eller sina chefer – eller någon annan som inte borde diktera vad som ska skrivas. Och att de oftra är rätt så oinsatta i vad de skriver om.

  2. Jag kan hålla med dig om detta med rekryteringsvägarna. Ändå tycker jag att fördelarna överväger, det finns en mer konsekvent hantering av yrkesetik och publicistik i dag än det gjorde förr. Färre konstnärliga missbrukare, och fler proffsiga tjänstemän, så att säga. Men det är bevisligen på gott och ont.

    Dessutom finns forskning som visar detta: http://workingclassstudies.wordpress.com/2009/09/28/the-costs-of-becoming-a-journalist/

    Och DET tror jag är allvarligare än allt det andra sammantaget.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *