Under hösten reser jag en del i Norge. Ganska mycket. Jag gör en sorts turné där ett företag ordnar dagslånga mässor eller konferenser för sina kunder runt om i landet. Upplägget är sådant att jag inleder de här dagarna, och gör en 45 minuter lång ganska intensiv föreläsning. Det är knäppa snabba korta resor, fram och tillbaka till Tromsø eller Trondheim, landar med sista planet, sover över, äter frukost, gör min grej och sticker hemåt. Eller någon annanstans. Om ett par veckor får jag ett sådant där guldkort på flyget, lagom till att jag inte behöver det längre. Jag åker ju alltid helst tåg annars, men man åker inte tåg till Norge på ett rimligt vis, inte om man utgår från Lund.
Och… det går jättebra. Jag såg en utvärdering från en av städerna där drygt 200 personer lyssnade, där hade jag i snitt fått 5,85 i betyg på den sexgradiga skalan. Så ser det ofta ut, jag blir glad för det, och det leder till en halv identitetskris. Jag har nämligen efter det här året fått inse att jag förmodligen är bättre på att föreläsa än på att skriva. Det känns lite konstigt, och jag vet inte exakt vad jag ska göra med den misstanken heller. Satsa på att göra journalistik genom prat resten av mitt liv? Bokningarna avtar inte, tvärt om, och jag har nyligen begärt en förlängning av min halvtidstjänstledighet för att hinna med. Som det ser ut nu kommer jag att jobba halvtid på tidningen fram till 1 juni, minst. Vi får se.
Men en grej är jag i alla fall säker på: Jag ägnar mig nu åt mitt livs story, och det är den digitala revolutionen. Jag har svårt att se att jag någonsin kommer att fördjupa mig i något annat med samma intensitet och ihållande nyfikenhet. Men det kommer en tid om något år eller två när jag vill och ska fundera över vilken sorts avstamp jag ska göra för att komma vidare. Rent logiskt borde jag kanske skriva en bok igen, det är ett oöverträffat sätt att lära sig saker. Ändå är det inte alls säkert att det är den bästa vägen framåt den här gången. Jag måste tänka mer på det.
I kväll har jag gjort det, tänkt lite på det alltså, här i Haugesund, som ligger på den norska västkusten ganska nära Stavanger. Det är den sjätte staden på turnén. Haugesund har försett världen med två stora celebriteter: Jon Fosse och Marilyn Monroe. Den sistnämndas pappa är född här, nämligen, och Marilyn själv sitter staty nere vid vattnet alldeles utanför mitt hotell.
Bortom henne kan man se en enormt hög bro, som ser väldigt överdimensionerad ut för en hamn och en stad av den här storleken, men som sjöfarten här kräver. Bortom bron kan man se vad jag tror är en oljeborrplattform, för tillfället bogserad till kaj. Den är så stor, som ett hus, och när jag skriver detta upplyst på ett nästan obehagligt intensivt sätt. Den har en helikopterplatta och flera kranar. Den är en bastion, ett stycke invaderande främmande makt.
På stadens huvudgata ligger många nedslitna hus, några ser nästan övergivna ut. Tomma lokaler. En bra restaurang serverade tidigare ikväll lokalt fångad torsk med grönsaker och pesto och rostad potatis, inte dyrare än vad det hade varit i Sverige. Boken jag läste under middagen ikväll heter ”I svärmen”, och är skriven av den koreanske kulturfilosofen Byung-Chul Han. Recension kommer sannolikt inom kort. På hotellet är det tyst och lugnt. I lobbyn sitter det takspeglar, varför jag bjuder på denna takspegelselfie, det torde väl bli mitt livs enda.
