Kan bara hålla med, men det är också en alltmer svullnande och ovidkommande marknadsföringsapparat som har tagit död på albumet. Vi har haft en utveckling sedan, tja, slutet av 70-talet där promotionjippon, videos, olika slags accessoarer, exklusiva podcasts, små (och massproducerade) minnessaker, MTV-galor och konserter som mera är uppvisningar i koreograferad pyroteknik än verkliga spelningar (hej, Madonna och KISS!) har förflyttat fokus från musiken till olika slags shower som pågår runt omkring, i tv-rutan, på galan eller numera i de sociala medierna.
Inget fel på show, modern populärmusik har alltid haft en koppling till showen, men det kan vara mer eller mindre påträngande och hårt reducerande. Om popvideon, galaminglet, såsigt devota intervjuer och artister som ska gifta sig eller rädda världen låser fast mötet med musiken i en trång form så är det inte lyckat, och nu på 2000-talet har vi alldeles för mycket sådant. En stor del av poängen med albumet som konstform och format var ju, som du är inne på, att det vidgade ramen utöver den enskilda låten, det skapade en större bild eller ett pussel där man själv fick försöka foga samman de ibland motspänstiga bitarna. Den sortens suggestion och motspänstighet finns sällan på de albumsläpp som görs idag, och de försvinner oftast i det strömmande (och mer eller mindre slumpmässigt oordnade) lyssnandet.
Kan bara hålla med, men det är också en alltmer svullnande och ovidkommande marknadsföringsapparat som har tagit död på albumet. Vi har haft en utveckling sedan, tja, slutet av 70-talet där promotionjippon, videos, olika slags accessoarer, exklusiva podcasts, små (och massproducerade) minnessaker, MTV-galor och konserter som mera är uppvisningar i koreograferad pyroteknik än verkliga spelningar (hej, Madonna och KISS!) har förflyttat fokus från musiken till olika slags shower som pågår runt omkring, i tv-rutan, på galan eller numera i de sociala medierna.
Inget fel på show, modern populärmusik har alltid haft en koppling till showen, men det kan vara mer eller mindre påträngande och hårt reducerande. Om popvideon, galaminglet, såsigt devota intervjuer och artister som ska gifta sig eller rädda världen låser fast mötet med musiken i en trång form så är det inte lyckat, och nu på 2000-talet har vi alldeles för mycket sådant. En stor del av poängen med albumet som konstform och format var ju, som du är inne på, att det vidgade ramen utöver den enskilda låten, det skapade en större bild eller ett pussel där man själv fick försöka foga samman de ibland motspänstiga bitarna. Den sortens suggestion och motspänstighet finns sällan på de albumsläpp som görs idag, och de försvinner oftast i det strömmande (och mer eller mindre slumpmässigt oordnade) lyssnandet.