Här är jag medveten om att jag går emot hjärtat – och är på De Ondas Sida – men just därför känns det så angeläget att få yppa åsikten, så att det inte bara blir de där avgrundsvrålen som valsar runt.
Visst är de korrigerade inslagen i fråga olämpligt och stötande.
Men.
Olämplig och stötande är på gott och ont saker som definierar ”min” Pippi. I den korrigerade versionen blir Pippi en aning mer Tommy och Annika. Det är ingen stor grej, men ändå.
Det finns massor av saker som Pippi är och gör som strider mot ”sunda” värderingar i böckerna och filmerna – som förmodligen väckte minst lika stort anstöt när de kom – men de klarade censur då.
Pippis rasism/rasistiska handlingar gör henne felbar och lite mer mänsklig. Jag kräver inte att en barnbokskaraktär ska ha ett psykologiskt djup som Tony Soprano men vetskapen om att även ”goda karaktärer” kan ha dåliga sidor tycker jag kan vara befriande och lärorikt.
Jag tycker att Astrids citat kunde bli ett bra förord i ett nytryck, men skulle passa mig för att ändra på ordet ifråga.
Avslutningsvis är det inte obligatoriskt att behöva läsa/visa Pippi för sina barn. Vi har ingen litteraturkanon-polis som går från hus till hus.
Det vore väl en sak om det bara handlade om barnböcker – men det finns ingen anledning att tro att det kommer att stanna där om man accepterar den här sortens skäl i princip, som goda och riktiga skäl. Det moraliseras friskt och närsynt över en mängd gamla böcker, filmer och författare i dagens Sverige, och den moralistiska uppladdningen bakom kampanjerna om Pippi och Tintin kommer inte att nöja sig med barnböcker. Prussiluskor skulle Pippi ha kallat det.
Det är ingen nyhet att äldre litterära verk kan innehålla knepiga spår av sin tid; Shakespeares Köpmannen i Venedig t ex spelar utan tvekan på en antisemitisk stereotyp. Men det är ingen i den engelskspråkiga världen som på allvar skulle försöka förbjuda Shylock eller operera bort honom ur verket. Man får hantera gestalten på något annat sätt (som t ex Al Pacino i den suveräna filmversionen för tio år sedan). I Sverige har vi numera inte den sortens aktiva, breda och insiktsfulla förhållande till ett litterärt arv och då blir det ibland fritt fram för den här sortens smak- och fördomspoliser i debatten.
Här är jag medveten om att jag går emot hjärtat – och är på De Ondas Sida – men just därför känns det så angeläget att få yppa åsikten, så att det inte bara blir de där avgrundsvrålen som valsar runt.
Visst är de korrigerade inslagen i fråga olämpligt och stötande.
Men.
Olämplig och stötande är på gott och ont saker som definierar ”min” Pippi. I den korrigerade versionen blir Pippi en aning mer Tommy och Annika. Det är ingen stor grej, men ändå.
Det finns massor av saker som Pippi är och gör som strider mot ”sunda” värderingar i böckerna och filmerna – som förmodligen väckte minst lika stort anstöt när de kom – men de klarade censur då.
Pippis rasism/rasistiska handlingar gör henne felbar och lite mer mänsklig. Jag kräver inte att en barnbokskaraktär ska ha ett psykologiskt djup som Tony Soprano men vetskapen om att även ”goda karaktärer” kan ha dåliga sidor tycker jag kan vara befriande och lärorikt.
Jag tycker att Astrids citat kunde bli ett bra förord i ett nytryck, men skulle passa mig för att ändra på ordet ifråga.
Avslutningsvis är det inte obligatoriskt att behöva läsa/visa Pippi för sina barn. Vi har ingen litteraturkanon-polis som går från hus till hus.
Det sista håller jag starkt med om: man måste ju alltid göra en bedömning av vad varje barn är redo för i vilket läge.
Det vore väl en sak om det bara handlade om barnböcker – men det finns ingen anledning att tro att det kommer att stanna där om man accepterar den här sortens skäl i princip, som goda och riktiga skäl. Det moraliseras friskt och närsynt över en mängd gamla böcker, filmer och författare i dagens Sverige, och den moralistiska uppladdningen bakom kampanjerna om Pippi och Tintin kommer inte att nöja sig med barnböcker. Prussiluskor skulle Pippi ha kallat det.
Det är ingen nyhet att äldre litterära verk kan innehålla knepiga spår av sin tid; Shakespeares Köpmannen i Venedig t ex spelar utan tvekan på en antisemitisk stereotyp. Men det är ingen i den engelskspråkiga världen som på allvar skulle försöka förbjuda Shylock eller operera bort honom ur verket. Man får hantera gestalten på något annat sätt (som t ex Al Pacino i den suveräna filmversionen för tio år sedan). I Sverige har vi numera inte den sortens aktiva, breda och insiktsfulla förhållande till ett litterärt arv och då blir det ibland fritt fram för den här sortens smak- och fördomspoliser i debatten.