En dag besöker vi en gammal man vi känner, en sorts släkting kanske, han räknas som det i alla fall. Vår treåriga dotter är bekväm på ett äldreboende, hon har varit på sådana en hel del. Hon undrar om rullstolar, varför man har filtar på benen, vi förklarar att man kan bli kall om man inte kan gå så mycket.
”För dom är gamla här”, säger hon, och vi instämmer där vi sitter vid fikabordet med några av dem.
”Snart dör dom”, säger hon sedan med sin vanliga glada röst.
Det är bra att gamla människor ofta inte hör, tänker jag. Det är först efteråt i bilen som jag inser att barnets mor har rätt: Det är ingen fara. Det är ju ingen nyhet för dem.
***
Han är mycket speciell, den här mannen. När han hörde att min fru som artonåring flippade burgare för att finansiera sitt utlandsår ställde han några kontrollfrågor. Vad är det du ska göra? Varför vill du göra det?
Sedan tog han, vid sittande bord, fram sitt checkhäfte och skrev ut 50 000 till henne med frasen ”och så får du säga till mig om du behöver mera”.
Hade hon inte gjort den resan är det ganska sannolikt att hon och jag aldrig hade mötts. Man kan, om man vill, säga att vi har vår gamle att tacka för… ja, allt.
