När farfar nu till slut har fått dö – det tog nio dagar efter mitt sista besök – sitter jag och bläddrar i Dan Korns bok ”De som aldrig sett havet”. Jag har nämnt den förut här tror jag, en reportagebok som denne för mig annars obekante Dan Korn givit ut själv, på eget förlag. Det är en stor kulturhistorisk insats, och han inledde den då han ännu inte ens hade fyllt trettio. Han besökte de äldsta originalen i Västergötlands inland, så länge de fanns, så länge de levde. Fotograferade dem, pratade med dem.
Farfar var inte ett sådant original, inte alls. Han var en modern person, vars grannar tyckte att han och farmor var en aning tokiga som använde sin lilla lediga tid för att resa till USA och Mexiko och Ryssland och Israel och Marocko och Egypten.
Men språket i boken, det var hans. Den varsamt nedtecknade västgötskan. Den milda humorn.
Jag ser ut precis som han, så mycket att jag en gång blev igenkänd av en tant på bygden, i en liten mataffär. ”Detta måste la va en Ekström?” sa hon till mig, och det var det ju. Den skallen tar man inte fel på. ”Det spelar ingen roll hur lite hår man har, det blir ändå liksom kallare om huvet när man är nyfriserad”, skrockade farfar för några år sedan när jag hade klippt honom med hans trimmer. Jag minns hur högerörat liksom vek sig lite upptill. Det stora märket på höger hand. Hur han spetsade överläppen när han drack något varmt.
