Dilsa Demirbag-Sten visar att bra kulturjournalistik kan handla om att säga det som borde vara självklart, rakt och enkelt. Det blir nödvändigt just eftersom vi har kommit dithän att det självklara måste sägas och försvaras när det gäller världsreligionernas intrång i politiken.
***
Det här är ett av Peter Englunds bästa blogginlägg någonsin. Och notera att även medlemmar av Svenska Akademien kan använda smileyfigurer (i kommentarsvaren).
***
Apropå Bengt Ohlsson: Han har förstört mitt liv som sopsorterande samhällsmedborgare. Efter den här krönikan står jag och muttrar ”Hej knekt” för mig själv varje gång jag slänger glas.
Jag tar det som en påminnelse om att en enda liten småsak, långt bak i en text, skrivet kanske bara av en slump, bara i steget, utan större tanke eller mening, kan bli det som fastnar hos den som läser. Tänk, Bengt, om jag säger ”Hej knekt” när jag sorterar glas varje gång i resten av mitt liv? Då är det du som har skapat det i mig.
Ditt fjäskande för Peter Englund börjar anta nästan komiska proportioner… Hur vore det att någon gång motivera vad det är du tycker är så himlastormande fantastiskt, i stället för att bara fälla såna lite slappa superlativer?
Lever du så att du inte känner skillnad på fjäsk och beröm? I så fall blir det ju jobbigt att höra min förklaring till varför jag anser att Peter Englund är en av de låt säga fem nu levande svenska författare som jag tycker är allra skickligast.
* Han har det mest levande språket. Han gör gamla ord till sina, och lånar respektlöst ur olika generationers toner. Det gör att hans språk blir eget.
* Han är självutlämnande vad det gäller sin professionella person, men ger alltid det privata vittnesmålet en koppling till yrket. Det ger varje bloggtext högre densitet, mer förankring.
* Han kan konsten att berätta en historia på ett sätt som gör att jag som läsare bryr mig om de personer som förekommer i den. Denna kapacitet som borde vara först på checklistan för varje författare – men som så få besitter.
* Hans kärlek till yrket smittar av sig. Han älskar det han gör så mycket att det spiller över på texterna. Exakt hur det går till är jag inte på det klara med, men jag tror att det är bloggandet snarare än böckerna som har tydliggjort det.
* Hans research är, såvitt jag kan begripa, alltid fruktansvärt gedigen. Se till exempel den komprimerade biografin över drottning Kristina, ”Silvermasken”. Den lämnar vägar öppna för mig som läsare, om jag skulle ha lust att gå vidare.
Det finns fler skäl, men här är några i alla fall.