Allt oftare tänker jag att det är upmarket i kombination med stolthet och självförtroende som är lösningen. Vad borde en kvalificerad morgontidning kosta att köpa? Egentligen? Jag är inte säker – men kanske dubbelt så mycket som i dag.
***
Roligt att se att Svenskans rättelseredaktör, som jag skällde på för ett tag sedan, har vaknat till liv även på sin blogg. Genast får det arbete han gör en helt annan spridning, och precis rätt interaktivitetsbonus.
***
Dags för ny krönika i Journalisten. Ni hittar den här från och med i dag på morgonen, och jag kommer givetvis att få stryk för den. (Men räknar jag med begåvade och sansade argument för att jag är fel på det? Kanske inte. Bevisa gärna motsatsen genom att skicka en länk eller kommentera genom att läsa detta inlägg via dess permalänk, då kommentarfältet magiskt uppenbarar sig. Och så kan man ju kommentera direkt på Journalistens sajt också, vilket kanske är det allra bästa. Den har trots allt lite fler läsare än jag har här. Ett tag till, i alla fall.)
”Att öka kännedomen om och tillgängligheten till ett kontroversiellt material är ett aktivt publicistiskt beslut – oavsett vem som fattar det.”
Varför diskuteras då bara TPB i sammanhanget? Diskussionen om åklagarens beslut att ej sekretessbelägga bilderna lyser med sin frånvaro. Jag har inte sett någon representant för ”gammelmedia” diskutera det faktum att de berättar var materialet finns. De hade tex kunnat nöja sig med att konstatera att materialet finns tillgängligt. Visst TPB:s beslut ska diskuteras och det görs. Med allt dummare argument. Men andra parter i målet kommer undan väldigt lättvindigt.
Det håller jag med om. Ansvaret gäller över hela linjen, och ska diskuteras över hela linjen. Don’t get me started on Google…
Men det är väl naturligt att man börjar någonstans – i det här fallet blir storyn så intressant, eftersom TPB har blivit ett massmedium utan att själva inse det. De har inte kvar tolkningsföreträdet till vad de faktiskt är. Det är väldigt speciellt.
Jag är fortfarande väldigt nyfiken på vad det är i just det här fallet som får så många representanter för ”gammelmedia” att gå i taket. Ingen självkritik hörs när man efterlyser bilder från vittnen till olyckor, naturkatastrofer eller terrordåd i rubriker lika stora som själva händelsen. Och det gäller inte bara kvällspressen. Sydsvenskan, DN, SVD mfl har inga problem med att visa georgiska lik som kramas om av förtvivlade anhöriga. Både stillbilder och rörliga. Och bilderna är inte direkt gömda bland hundratals sidor juridisk kanslisvenska utan det skriks ut på förstasidor och löpsedlar. Lägg tex märke till att du inte hittar den aktuella förundersökningen genom att söka på ”obduktionsbilder” eller dylikt på TPB.
Jag kan inte låta bli att misstänka att TPB får mer skäll pga det faktum att de är misstänkta (inte dömda!) för upphovsbrott. Skivindustrin tex har nu hittat sitt perfekta argument mot TPB. Det har ju tom Sydsvenskan fått erfara.
Absolut, det där hör garanterat ihop. Om jag granskar min egen reaktion så är den förmodligen starkare eftersom jag ogillar allt som bryter mot lagen eller gör det enklare att bryta mot lagen. Jag ogillar alltså TPB av upphovsrättsliga skäl, och det färgar säkert min bedömning av deras agerande den här gången.
Men skillnaden mot etablerade medier har jag pekat på: Det finns ansvarsmekanismer hos de etablerade medierna. Etiska regler, juridiska regler, påföljder vid brott. Man kan alltid diskutera om påföljderna är rätt – men de finns. Det finns ett system. Det finns en möjlighet till ansvarsutkrävande. Det gillar jag.
Ja, det är en intressant fråga. Det finns ju möjlighet till ansvarsutkrävande för alla aktörer i den här frågan. TPB är ju tex åtalade redan för andra brott. Har någon polisanmält förundersökningstorrenten?
Sen kan man naturligtvis diskutera moral och etik tills man blir blå i huvudet. Men trots sitt system för ansvarsutkrävande är det tveksamt om ”gammelmedia” kommer ur den diskussionen som vinnare. Vi kan ju fråga Ken Ring tex bara för att ta ett aktuellt exempel.
Internet är till sin natur naturligtvis annorlunda, den stora frågan är om det ska lyda under tuffare lagar än annan sorts kommunikation. Jag är själv ganska kluven. I Arboga-frågan är det för mig självklart att materialet som åklagare bedömer lämpligt skall göras tillgängligt för så många som möjligt. Helst skulle tingsrätten själv lägga ut det för nedladdning via deras egen sajt. Rättegången har väckt stort intresse och med anklagelser om jäv osv så är det bara bra om den intresserade allmänheten får ta del av så mycket material som möjligt. ”Gammelmedia” brukar hänvisa till allmänintresset vid namnpublicering. Samma logik kan man tillämpa här.
Å andra sidan känner jag mig inte helt bekväm med att tex Skattemyndighetens uppgifter om mig går att komma åt hemifrån via företag som Ratsit. Det luktar tyvärr lite unken dubbelmoral där med från min sida.