Är nu ledig ett par dagar för att föreläsa i London och i Grythyttan. Tvära kast. Och mycket public transportation – Grythyttan ligger inte längsmed allfarvägarna riktigt… Tyvärr kommer jag att ha exakt ingen tid ledig i London, det blir verkligen blott och bart jobb, men känslan av att vara där kommer jag ju ändå hinna få. (För den som missade matrapporteringen från höstens utfärd dit så finns den här…)
Jag har numera fler fasta utrymmen att fylla i tidningen varje vecka än jag hade förr. Det är på gott och ont. Det goda är att jag är fri att skriva mycket och ofta och personligt och utifrån vad jag själv väljer, och därmed inte är lika beroende av var jag befinner mig och vem jag möter. Kalendern är ganska fri, även om jag alltid har fullt upp, och det är en idealisk kombination. Det dåliga är att när jag tar ledigt, som den här veckan, så måste jag se till att förproducera det som måste förproduceras ändå.
För sådana tillfällen har varje ansvarstagande skribent givetvis några så kallade ”tidlösa” texter liggande, som kan kastas in i händelse av sjukdom eller resa eller överbelastning från något annat håll. Problemet med tidlösa texter är att de alltid visar sig inte vara tidlösa. Något händer. Om inte annat ändrar man sig. Och till slut sitter man där med sin ambitiösa förproducerade text och känner… äh, jag slänger den där. Journalistik som färskvara – även när den inte är publicerad. Hårda bud.
