”Massor av duktiga unga simadepter befolkade den fina badpiren i Onsala för simskoleavslutning i helgen. Den ena supertalangen avlöste den andra i blötan.”
Jag utsattes för en hel del lobbyism. Ett kommunalråd bjöd på lunch på hotellet. En nämndsordförande bjöd mig på fika på Kristianssons för att se vilka grejer han kunde övertala mig att skriva om i tidningen. (Svenska vapenlagar, vill jag minnas, bland annat.) Han var vänlig, det var han alltid tror jag, men han var också som det heter styrd av egen agenda. Han är död numera, men var smått legendarisk för sitt informella lobbyarbete. Jag nappade inte på hans olika jobbförslag, jag tyckte inte att de höll. Alltså inte på grund av yrkesintegritet, utan efter en journalistisk avvägning. Det näst bästa skälet i det här fallet, och det är väl inte så illa.
Det finns så otroligt mycket mer att berätta om de här första storysarna, de första försöken, det som blev bra och det som inte blev det, vad jag lärde mig, och framför allt hur otroligt mycket jag älskade det. Det var… okej, kalla mig sjuk då, men det var på sätt och vis som att få barn. Det var en helt ny kärlek, ett helt nytt register, en ny värld som öppnade sig, nya möjligheter, ny oro. En absolut visshet: jag älskar detta. Jag ska alltid höra ihop med detta. Jag har hittat mitt yrke.