Journalistiken tappar lysande begåvningar. Detta är temat för min senaste krönika i Journalisten.
4 svar på “Brain drain”
fast om jag ska – ”buffalo bill i när lammen tystnar”-style – klä mig i skinnet från en käck, norrländsk social medier-guru/nätjournalist/content provider så kan man väl säga att det inte är gudagivet att någon ska arbeta som journalist inom ”””gammelmedia”””, att deras alster kan hamna på nätet istället för i tryck och att om de nu är hälften så kompetenta som du beskriver dem, så kommer de strax att sugas tillbaka in i journalistiken igen.
Det är inte gudagivet, indeed. Men samhället förlorar på att de inte gör det. Fortfarande. Enskilda bloggare som jobbar med samma kvalitet och regelbundenhet och trovärdighet som en stor nyhetsredaktion är mycket ovanligare än jag trodde att de skulle vara, och det förstås av det enkla skälet att professionella omständigheter ger professionellare resultat.
Eh, jag är, milt utryckt, inte lika imponerad av Anders Mildner och hans analyser som du. Har läst honom då och då under några år, både i dagspress och på hans bloggar, och finner honom väldigt svajig och inkonsekvent i sina beskrivningar av hur nyhetsförmedlande, digitala läsvanor och upplevelsevanor förändra(t)s. Han låter alltför ofta som någon som säger allt vad piratpartiets fanclub och mediala facebookjunkies vill höra, det blöta fingret i luften är påfallande i hans inlägg. Plus ett yvigt vevande ”vi” (vi nya mediekonsumenter, vi nysmarta mediemänniskor och våra barn och kompisar) vilket känns lika otydligt och felplacerat som den där Hornstullskillen som stod och sa på BBC att ”VI svenskar bara älskar ju Brooklyn, ni är som vi”.
Han glider väldigt ofta mellan ett ”så här är det för ’oss’ ”, så här hanterar vi – jag och mina polare och våra barn – det här nya, det här gillar ’vi’ – till ett ”så här _kommer_ det att bli för alla om fem år”. Nu är en stor pekande hand mot framtiden visserligen ett snabbt sätt att skapa driv och struktur i den här sortens spaningar om futurala medier, men det ser i alla fall rätt billigt ut.
fast om jag ska – ”buffalo bill i när lammen tystnar”-style – klä mig i skinnet från en käck, norrländsk social medier-guru/nätjournalist/content provider så kan man väl säga att det inte är gudagivet att någon ska arbeta som journalist inom ”””gammelmedia”””, att deras alster kan hamna på nätet istället för i tryck och att om de nu är hälften så kompetenta som du beskriver dem, så kommer de strax att sugas tillbaka in i journalistiken igen.
Det är inte gudagivet, indeed. Men samhället förlorar på att de inte gör det. Fortfarande. Enskilda bloggare som jobbar med samma kvalitet och regelbundenhet och trovärdighet som en stor nyhetsredaktion är mycket ovanligare än jag trodde att de skulle vara, och det förstås av det enkla skälet att professionella omständigheter ger professionellare resultat.
Eh, jag är, milt utryckt, inte lika imponerad av Anders Mildner och hans analyser som du. Har läst honom då och då under några år, både i dagspress och på hans bloggar, och finner honom väldigt svajig och inkonsekvent i sina beskrivningar av hur nyhetsförmedlande, digitala läsvanor och upplevelsevanor förändra(t)s. Han låter alltför ofta som någon som säger allt vad piratpartiets fanclub och mediala facebookjunkies vill höra, det blöta fingret i luften är påfallande i hans inlägg. Plus ett yvigt vevande ”vi” (vi nya mediekonsumenter, vi nysmarta mediemänniskor och våra barn och kompisar) vilket känns lika otydligt och felplacerat som den där Hornstullskillen som stod och sa på BBC att ”VI svenskar bara älskar ju Brooklyn, ni är som vi”.
Han glider väldigt ofta mellan ett ”så här är det för ’oss’ ”, så här hanterar vi – jag och mina polare och våra barn – det här nya, det här gillar ’vi’ – till ett ”så här _kommer_ det att bli för alla om fem år”. Nu är en stor pekande hand mot framtiden visserligen ett snabbt sätt att skapa driv och struktur i den här sortens spaningar om futurala medier, men det ser i alla fall rätt billigt ut.
Benny: Jag tycker att jag själv gör mig skyldig till det där oftare än Anders… 🙂