”De två musikerna, naturligtvis skrudade i afrikanska dresser, visade upp en del av Afrika och sina hemländer på ett mycket tilltalande sätt.”
Jag satt i ett eget rum och skrev på en dator med floppydisketter. Man kunde flytta stycken på den, men jag lärde mig inte det, utan skrev som på en skrivmaskin. Telefonnumret var 141 91.
På väggen – detta var i extremt slitna lokaler – satte jag upp affischer som jag hade sparat från mellanstadietidens prenumeration på OKEJ. En bisarr blandning av Gene Simmons, Paul Rein och Anki Bagger blickade ner över mig där jag satt och randade.
Jag fotograferade en del också. Vi hade ju sidor att fylla.
Om fotografiet som journalistisk uttrycksform visste jag inget mer än ”solen i ryggen”. Jag använde en 36-bilders filmrulle till hela veckans jobb. Två-tre knäpp per grej fick räcka. Blev bilden dålig? Ja, inga problem, vi använde den ändå. Eller förstorade en detalj, eller beskar den med motorsåg.
Det absolut bästa med att jag fick den här möjligheten, på kvällar, helger och lov: Jag fick träna i skarpt läge. Blev det fel, så blev det fel på riktigt. Blev någon arg över vad jag hade skrivit, så var den ilskan på riktigt.
Tidigt fick jag rådet att inte gå någon journalistutbildning. ”Skaffa dig en examen i ett annat ämne i stället, du får ju redan träningen och praktiken som det är”, sa Janne Hansson, som då var sportkrönikör på Göteborgs-Posten och generös med beröm och stöd när jag senare började frilansa där.
Så blev det också. Nog fanns det massor av saker jag kunde ha lärt mig på någon av landets journalistutbildningar – men jag är ändå glad över att det blev litteraturvetenskap i stället. Hade jag satts att skriva övningsingresser när jag redan hade fem-sex års erfarenhet av att frilansa på riktigt… jag hade hatat det. Det var också därför jag aldrig gjorde skoltidning. Varför leka när det faktiskt gick att jobba på riktigt? Kungsbacka var på så vis den ideala uppväxtplatsen för en blivande journalist: Lokaltidningarna var tillräckligt små för att man skulle kunna få skriva. Och Göteborg låg tillräckligt nära för att man skulle kunna gå vidare.
