Los Angeles

Jag skrev det här, den första delen av det i alla fall, på ett flygplan över Montana. Planet gick från Frankfurt till Los Angeles. Biljetten köpte jag i somras, i desperat längtan efter en vän som har den dåliga och goda smaken att bo i Los Angeles. Den kostade 5 300 kronor, tur och retur.

Det kan inte vara rätt.

Jag bor nu i några få dagar hos henne och hennes man och deras tre barn, äter burgare och burritos och firar Thanksgiving med en kalkon. Jag hade svensk gelé av två typer samt rårörda lingon i resväskan. Och ett kilo Marabou. Jag har också jobbat en liten del, på de tider på dygnet då de andra sover och jag varit vaken.

Till våren åker Lisa till Indien i två veckor utan resten av oss. Nu åker jag till Los Angeles utan resten av oss. Det är bra att göra så. I ett liv med jobb och hem och barn och tusen (i och för sig roliga och i de flesta fall helt självvalda) måsten behövs ett mått av frihet och rymd, särskilt under småbarnsåren. Men ni märker ju hur mycket jag ändå tydligen behöver rättfärdiga det för mig själv. Vad det beror på, exakt, vet jag inte riktigt. Kanske att jag reser så mycket i jobbet och just nu ligger kanske ett halvår back på jämställdhet. Kanske att jag trots att jag snart är 40 år fortfarande kan ha svårt att lägga pengar på grejer till mig själv. (Om det inte är mat, där jag tydligen har skapat ett gigantiskt undantag.)

Det är tio år sedan jag var i Los Angeles. Det är inte mycket med staden som i sig självt lockar mig tillbaka, mer än möjligen Gettymuseet och den nedslitna piren i Santa Monica. Jag åker för att träffa familjen S, och andra vänner i närheten. Jag åker också för att vila huvudet. Jag har väl sagt exakt samma sak förut, andra höstar, men jag har jobbat så väldigt hårt. Inte nödvändigtvis mycket, jag tror inte att mina arbetsveckor är längre än 40 timmar, men otroligt intensivt. På intet sätt skulle jag säga att jag är nära utbrändhet eller utmattning i någon klinisk mening, men jag känner verkligen i kroppen att jag har sprungit, och att jag har sprungit fort.

Under resan över hade jag en tydlig strategi för att vila och låta hjärnan bygga ihop sig lite igen: Jag försökte låta bli att underhålla mig. Jag försökte undvika alla typer av intellektuell stimuli. Det misslyckades givetvis, men så här då: jag gjorde enbart sånt jag ville för stunden utan ambition eller långsiktighet. Jag slarvläste fem tidningar: Wall Street Journal, Financial Times, The International New York Times, BT och Berlingske, merparten av dem medan jag drack en kopp te och åt en ljuvlig salamimacka på flygplatsen i Frankfurt. Jag letade lite i den här datorns djupaste djup efter gamla anteckningar och noteringar och manus, slängde en del. Kollade för första gången på ett avsnitt av House of cards på planet, och ja, det var ju grymt. Det fanns hundra filmer att välja på, men inte en endaste en som jag verkligen ville se. Jag tittade på ett gammalt avsnitt av Cosby. Tidens tand hade malt det till småbitar, men barndomens igenkännande gjorde ändå att jag såg alla de 22 minuterna småleende. Vad mer, ett avsnitt av The Newsroom, som ju är välspelat men så väldigt överdrivet och långt från verkligheten i alla newsroom jag någonsin har jobbat i. Jag försökte också se Annie Hall, denna Woody Allen-klassiker. (Note to self: slösa inte mer tid på Woody Allen. Hans storhet är lika obegriplig som Swedish House Mafias.)

Och nu… vila. Äta, sova, njuta av morgonsolen på balkongen. Tillbaka österut i morgon.

Caroline och Ehren. De har varit tillsammans i tjugo år, och deras tre barn är 18, 16 och 2 år gamla. Fantastiskt.