Hur vet man att en kultur är på väg att gå under?
Genom att den skickar spam-sms.
Fick ett från Kungliga Dramatiska Teatern i förrgår. Bortsett från att jag blir gränslöst förbannad så blir jag också häpen. Har desperationen nått den gränsen? Känns det värdigt? Korresponderar sms och den där fasaden med varandra?
***
Bloggen-som-ska-bli-bok, Byt namn!, har gjort en intervju med mig. (Fast det är kanske inte ett järtecken.)
