London

Jag har berättat för er om Rick tidigare. Han är en väldigt nära vän, med vilken jag har väldigt sporadisk kontakt. När vi väl ses, så pratar vi mycket och länge, samtidigt som vi äter. (Det var Rick som visade mig runt i Singapore; stammisläsare av denna blogg kanske minns.)

Helgen som gick var vi i London. Rick är bosatt i San Francisco, på väg att flytta till Australien för ett nytt jobb, men han kommer nog att även i fortsättningen resa en hel del i världen. Jag tänker att jag ska försöka förmå mig att lägga tiden och pengarna på att hälsa på honom i Sydney innan jag fyller 40. Det kommer att vara värt det, det är alltid värt det. Jag skulle vilja ha stora delar av samtalen inspelade. Han är en uggla av klokskap, en sensationell kombination av intellektualitet och intuition, och densiteten i det han säger är så stor att det tar dagar att processa.

Och så älskar han mat.

Nej nej, ni fattar inte, alltså… han ÄLSKAR mat.

Jag stod för researchen den här gången, och valde St John på fredagen och Hedone på lördagen. Två superkrogar, men med fullständigt olika profil. St John är stökigt, rustikt, mytomspunnet. Hedone är lågmält, magiskt, mytomspunnet. Jag skulle kunna skriva essäer om dessa ställen, men tar er som vill med på resan genom bilder i stället. Och inte bara från de här två middagarna – här är bilder på hela helgens mat, allt vi åt, minus möjligen någon enstaka dryck eller godisbit.

Fredag morgon, tidig ankomst. Hittade ett hak inte långt från King’s Cross, där publiken till hundra procent bestod av otroligt stadiga gossar i orange klädsel som åt byggjobbarlunch vid tiotiden. Jag tog givetvis husets fish n’ chips. Ketchupen var helt tomatfri, vilket ju är en sorts bedrift, att skapa en sådan, men fisken var kanonbra.

Så kilade vi ner till Harrods saluhall. En sked kaviar.

…och en laxtartar, med the works.

Ett halvdussin ostron, mest för Rick, eftersom jag fortfarande ligger i träning för att verkligen tycka om det.

Så iväg till St Johns, Fergus Hendersons otroliga ställe i Smithfield i nordöstra London. Miljön är helt makalös, jag kan inte husets historia, men det måste väl ha varit någon form av industrilokal. Först: chitterlings, vilket är som bacon, men gjort på tunntarm av gris. Kombinationen med maskrosstjälkar, bittra och vinägerstinna, var perfekt.

Husets signaturrätt: rostad benmärg med en sallad på linser, rödlök och bladpersilja. Anthony Bourdain har sagt att detta är vad han vill ha som sista måltid om han nånsin hamnar på death row. Inget dåligt val.

En tredje förrätt: gravad biff med helt sinnessjukt fina rödbetor.

Ripa. Synnerligen krävande smak; lite beskt, lite bittert, men perfekt hanterat kött. En märklig engelsk brödsås intill, och så en grön kålsort som jag inte kände igen.

En sidorätt som kallas Welsh rarebit. Detta är en grillad macka, täckt av en blandning av lagrad cheddar, Guinness, Tabasco och möjligen någonting ytterligare. En märklig sötma uppstår i kombinationen ost och öl, som nästan drar åt banan.

Fläsk, med svål. Katrinplommon. Lök. Buljong med alla nyanser framme i ljuset.

Lite chokladkaka i all enkelhet.

Och sex madeleinekakor. Vi orkade bara fyra.

Sedan en drink i hotellbaren, som alltid alkoholfri för min del. Riktigt bra, jordgubbar och vinbär och vanilj. (Vi bodde på the Mayfair. Stor fördel att ha en kompis vars konsultuppdragsgivare har för mycket pengar.)

På lördagen gick vi i timmar och åter timmar på Borough Market för att äta frukost, möjligen den häftigaste i London. Trångt som på en rockkonsert, men värt väntan på precis allt. Till exempel den här mackan med senap och konfiterad anka.

En hipp juice med citron, vetegräs, ingefära och äpple. Säkert mycket sund. God var den i alla fall.

Och så raclette, the real deal, serverad med potatis och pickles. Lycka.

Till eftermiddagsfika: Afternoon tea på Sketch. Värt besöket bara för miljön. Men också för scones och snittar och sylt och godisbitar och kakor och bakelser och för en inledande Virgin Mary, frisk som en sval vind från Nordsjön.

Middagen på Hedone var en av de tre bästa måltider jag har ätit i mitt liv. Noma är nog fortfarande nummer ett, men sedan är det antingen Hedone eller en thailändsk restaurang i Singapore. Tror jag. Och här började vi med ett ultratunt fras med lite gåsleverpastej mellan, och så ett parmesankex med en syrlig gelé som nog kan ha innehållit tranbär.

Rökt ål och rödbeta. Sanslöst. Struten var ätbar så klart.

Ankägg. Gulan i botten, bakad till de där klassiska 63 graderna. Vitan gjord till ett slags majonnäs med lagrad vinäger. Bull’s eye.

Ostron är, som sagt, något jag tränar på. Men på en kall Granny Smith-kräm, och i det ena fallet med ett rökt djur, blev detta väldigt bra.

Flan, alltså som en vaniljkräm, eller en brylépudding, men med stark smak av bland annat kycklingbuljong. Pepparoljan ovanpå var obeskrivlig. Gjort för att bli en umamismäll.

Krabban var makalös. Stora vackra djur som plockades isär så att vi såg det hända – vi satt på två av de åtta barstolarna, och hade full uppsikt över kvällens arbete. Till serveringen här: bland annat några droppar mandarinkräm. Haaaalllleluja.

Den här pilgrimsmusslan har ångkokats i sitt skal, och fått sällskap av en smörig buljong. Lite som att dricka gudsnärvaro.

Langustin, som jag antar är synonymt med havskräfta. Den lilla potatiskrämen var rökt med enbär. Jag hade gärna känt ännu mer av den smaken.

Ravioli med vit Albatryffel. Det ÄR galet gott, men det är inte prisvärt. Och vill man ha ut max av tryffelsmaken är en bra tryffelolja effektivare.

Här en av kvällens absolut bästa: ragu på hare, under potatisfluffet. Otroligt mjuka och komplexa smaker.

Ankan var givetvis gjord till perfektion, och bilden här gör inte färgerna rättvisa. Svart vinbärskrämen skimrade verkligen.

Fyra texturer av citron: maräng, fromage, gelé och sorbet.

De är stolta över den här. Jag tycker att den var fin, men den lämnade mig ändå liksom… utan känslor.

En varm chokladsmet under ett flarn som har beströtts med hallonpulver. Jättegott, men inte imponerande på samma sätt som resten av showen.

Lite smågodis allra sist.

Nästa morgon tog jag en Benedict i hotellmatsalen, bara för att grunda lite. (Kompletterade också, i ärlighetens namn, med rätt mycket frukt. Och äggröra. Och en fin brödbit med lite smör och honung. Och ett par glas juice, och en balja te. Men i övrigt inget.)

Sedan hittade vi ännu en matmarknad, The Real Food Market, på Themsens södra strand. Här en långsamt rostad gris med krispigt skinn. Sallad, bröd, lite chili. Underbart.

Detta är ett så kallat skotskt ägg. ”Sausage”-kött och panering, och så fritering. Helt ljuvligt comfort food.

En koreansk burrito. Het och syrlig på det där kimchiaktiga sättet.

En liten liten pannkaksefterrätt. Inuti: Mörk choklad och amarettosmulor.

Och det där är Rick. Mellan oss: Lord Nelson på Trafalgar Square.