Upphovsrättsätarnas överstepräst Rasmus Fleischer – som med sin blogg Copyriot i normalfallet anför de bästa svenska argumenten för en försvagad upphovsrätt – kan ibland göra våldsamma vurpor.
Och det hade väl inte varit ett särskilt stort problem om man inte hade haft misstanken att han kan bättre. Att han ibland låter sitt känslomässiga engagemang i frågan gå före en intellektuell prövning.
För om man som han har ett passionerat intresse för en fråga, och djupa sakkunskaper, då finns det ingen anledning att vulgarisera på det vis som han gör i det här inlägget.
Ett citat:
När dessa frågor aktualiseras, intervjuas vanligtvis företrädare för företaget Studentlitteratur AB. Det är direkt komiskt. Studentlitteratur gör böcker som är så fula att de flesta människor som är vid sunda vätskor aldrig skulle få för sig att köpa dem frivilligt. Dessutom är innehållet i många fall direkt undermåligt. Enda rimliga anledningen till att betala för deras böcker är att man behöver dem för att klara en tenta (samt att alla biblioteksexemplar redan är utlånade).
Rasmus Fleischer landar alltså i slutsatsen att det är brottsoffrets fel att brottsoffret blir utsatt för brott.
Fräscht.
Han fortsätter:
Till förlagsbranschen kan vi alltså leverera det triviala tipset att höja kvaliteten i stället för att bara gnälla..
Och säger därmed ”om ni gör bättre böcker (för pengar som vi inte tänker ge er eftersom vi ju med stor systematik och utan konsekvenser kan stjäla era produkter för tillfället) så kanske vi inte snor dem även om vi kan, fast var inte för säkra på det”.
Den gamla frågan (den äldsta, känns det som) i den här debatten kvarstår:
Om inte användarna ska betala för det de använder – vem ska då göra det?
Jag har ingen hund i fildelningsloppet. Visst, en känsla av avsmak inför piratanhängare som utmålar sig som vår tids frihetskämpar och en insikt i att pirat-tillskyndarna inte alltid är sprungna ur någon tankesmedja; ”JAG KAN TA – SÅ JAG FÅR TA” verkar vara huvudargumentet att döma av kommentarerna på internet.
Jag har samma grundläggande fråga som du;
Centralt är att om jag fildelar så skaffar jag mig en vara/tjänst jag vill ha. Piraterna försöker få till en skendebatt där de argumenterar emot kravet att så fort någon vill ha betalt för musik/text/film ska den få det, men det finns inga sådana anspråk. (Såklart) Säg att jag vill åka taxi. Jag beställer en taxi, åker och blir avkrävd betalning men svarar ”nej, det är min rätt att få röra mig fritt på det sätt jag själv väljer.” Jag vill ta varan/tjänsten i anspråk utan att betala. Jag vill ha en film, jag vill se den, men inte betala det pris skaparen/skaparna av varan/tjänsten anger. Är inte den väsentliga frågan; ska det lagstiftas om att vissa varor/tjänster ska vara gratis? Och är inte det i så fall extremt?
Jo, visst är det det. Men just nu agerar filtjuvarna med den starkares rätt – samtidigt som de identifierar sig som underdogs. Det är bara en av hundra saker som inte håller samman hos dem.
Men kom igen… Fine att ni inte håller med piraterna, men ni kan väl åtminstone återge deras argument korrekt istället för att hitta på egna åt dem?
Ja, stackars Studentlitteratur som är ”brottsoffer”, precis som bussbolaget som utsattes av bussätespiraten Rosa Parks. All förändring är kontroversiell i början, men i det här fallet så finns det få alternativ. Ska man spana på all kommunikation för att hindra fildelande? För det är enda alternativet att stoppa fildelningen i slutändan när nu den försvinner från radarn in i darknets/krypterade F2F.
Ok, jag tror att vi nyss slog ett vulgaritetsrekord! En människorättskämpe jämförs med människor som tycker att det är rimligt att stjäla en tjänst – bara för att de kan. Jag borde inte bli häpen, men jag blir det.