38

I går fyllde jag 38 år. Födelsedagen firades på precis det sätt jag vill: jag fick några ätbara presenter (god choklad och tryffelchips!) men inga föremål. Och så åt vi middag i vårt stora kök med massor av folk runt bordet.

På jobbet chockade jag genom att inte bjuda på socker, smör och kakao, vilket väl är vad som normalt förväntas av mig i den mån jag bjuder på saker på jobbet, utan på det här:

Kollegerna tog det med fattning.

Sedan gick jag ett varv på redaktionen och fixade några grejer, och förstod att jag passerade Jocke Palmkvists skrivbord när jag såg den här lådan:

Snart flyttar tidningen, bara några veckor kvar nu. Jag har förresten fått en skruvad idé om hur vi ska skildra den flytten i tidningen, och frågade därför vår säkerhetschef och flyttansvariga Annika Harlegård om jag kunde få låna trettio kubikmeter gamla möbler som vi inte längre kommer att behöva, och som jag tror att jag kan återlämna oskadade, men som jag får göra sönder i nödfall.

Hon tittade länge och liksom forskande på mig. Sedan sa hon ja.

En sak jag möjligen kommer att sakna här på Segevång är förresten det tyska tågbaneklottret. Kolla här bara. ”Elsass frei.” Man undrar ju bara hur det ska gå för Lothringen, om den här klottraren får som hen vill.

***

Förresten: nu är det femton år sedan på dagen sedan jag vaknade i Lisas rum på Helsingkrona nation och hörde om branden i Göteborg. Jan Wifstrand hade just lämnat jobbet som utgivare för Sydsvenskan, så jag kastade mig på telefonen och ringde den tillförordnade chefredaktören Anna Grosskopf i stället. Nästa dag var nämligen tidningsfri, och jag tyckte att det vore vansinne att inte utkomma med en extraupplaga. Anna sa nej, de hade kommit fram till att det hade behövt hända i Malmö-Lund för en sådan åtgärd. Det gick en halvtimme, jag hörde mer och mer om vad som hade hänt, och ringde Anna en gång till. Till min stora förvåning – jag var mycket optimistisk rörande mina påverkansmöjligheter – stod hon fast vid sitt beslut.

En sak att begrunda i detta: om en liknande händelse skulle inträffa på fredag, dagen före motsvarande tidningsfria dag, så tror jag att många morgontidningar skulle överväga att faktiskt trycka en extra upplaga – trots den digitala revolutionen. Det skulle jag aldrig ha gissat då, för femton år sedan, att pappret trots allt skulle ha en så central plats i nyhetsdistributionen år 2013.