Sedan jag blev Sydsvenskans Lundakrönikör i somras har mina söndagar förändrats. Jag har förvandlats till ett slags klotterplank.
Jag presenterar en åsikt, eller en möjlig hållning, eller ställer en fråga, eller retas med något eller någon – och så kommer reaktionerna. Allt av samma sort som jag själv har levererat, och så med ett tillägg, det som är långt förbi vad man kan trycka i en tidning. Vi kan kalla dem the usual suspects – rättshaveristerna, rasisterna.
En del personer är duktiga på att låta mejl och telefon vara över helgen, eller nöja sig med att bara ögna inkorgen, och inte svara alls. Jag funkar inte så riktigt, jag gillar att kolla, och jag gillar att svara snabbt. Det är (nästan) alla läsare värda dessutom. Men det äter ju av mina dagar. Söndag har blivit en arbetsdag för mig.
Det ringer sällan; jag står heller inte i telefonkatalogen. Det är mejl som gäller. I går kom det väl ett trettiotal. De var väldigt förutsägbara. Jag fick varmt kortfattat beröm av personer som tycker ungefär som jag. Jag fick aggressivt långrandigt skäll av personer som inte gör det. Allra bäst: damen som ringde min svärmor, eftersom hon vid något tillfälle hade hört att det fanns ett släktskap med mig, och nu använde denna kanal för att framföra några väldigt välformulerade vänligheter. Sämst? Ja, det är väl de hyggligt välformulerade medborgare som anser att ordet ”negerboll” fortfarande är värt en lansdragning eller två.
Här har ni krönikan igen.
