Mitt jobb tar mig till Stockholm jätteofta, och det är jag glad för. Jag har många vänner där, många möjliga utdragssoffor att sova på, många ungar som jag kan läsa en saga för när mina egna är långt borta. Jag har några favoritställen, bra platser att kolla på kläder eller äta eller sitta och jobba. Tack vare den ständiga gästfriheten hos Weyler förlag har jag dessutom ett skrivbord i en redaktionell miljö om jag någon gång skulle behöva det.
Men:
[tweetable]Livskvaliteten i Stockholm har sjunkit nu, och den har sjunkit drastiskt.[/tweetable] Man ser det i det lilla: hur personalen på det iskallt opersonliga fiket på Stockholms central själva verkar ha internaliserat att 49 kronor för en helt liten fralla med några grönsaker och en salamiskiva ska kallas rimligt. Alla kostnader, av alla slag, har verkligen rakat i höjen, och varje gång jag tittar i nån bostadsbilaga och ser priserna brister jag ut i gapskratt.
Eller hur stoiskt stockholmarna förhåller sig till sin lokaltrafik, som trots enorma satsningar inte räcker. På den gröna linjen kommer det ett jättelångt tåg varannan minut. Alla är så fulla att man vill vänta till nästa. En resa från vänner i Nacka till Fridhemsplan tog en timme och en kvart i förra veckan. Jag hade kunnat cykla den sträckan på mindre än halva tiden.
Och så den kulturella nervositeten, den som jag alltid har tyckt varit överdrivet skildrad. Nu tycker jag att hånen börjar bli sanna: folk köar i en och en halv timme för att äta burgarna på Flippin’ Burgers, trots att de inte är mer än medelgoda. Nån viktig har tydligen sagt att de är bäst. Och segregationen, herregud, den slår alla rekord, Malmö är ett under av integration vid en jämförelse. Stockholm har på det viset blivit en storstad, Sveriges enda. Enklaverna behöver inte blandas.
Jag kommer att vara i Stockholm jätteofta framöver också, och försöka hålla blicken på allt det som är fint och fantastiskt. Det har bara blivit lite svårare att göra det.
