Sydsvenskans vetenskapsredaktör Eskil Fagerström har börjat blogga. Roligt – och superviktigt för Sydsvenskan, som verkar i Sveriges kanske mest forskningsintensiva region.
***
Jag är recensionsciterad på baksidan av Rocky, volym 14. Nu kan jag lugnt dra mig tillbaka.
***
Och på GP Kultur tar Rasmus Malm avstamp i en artikel jag skrev i vintras om filstölder. Han kallar mig faktiskt subtil, vilket jag bara kan tolka som att jag behöver skruva upp tonläget något. Hade jag inte varit pappaledig hade jag väl rimligen skrivit något ytterligare baserat på Malms text, men… jag är pappaledig. Och jag har inga stora invändningar heller; maktperspektivet är centralt i detta. Jag oroar mig inte för det – jag oroar mig för vad som händer med ett samhälle som tycker att kreativt skapande inte behöver lönas ekonomiskt, som tycker att det blir ”lika bra” om det görs på en halvtimme mellan passet på McDonalds och jobbet som personlig assistent. För se det tror inte jag.
Men finns det egentligen någon koppling mellan goda möjligheter att tjäna pengar på kreativt skapande och ett samhälle som stimulerar kreativt skapande?
Blir artister bättre för att de har ekonomisk trygghet, eller blir de bättre av att kämpa? Är det ekonomiska drivkrafter som påverkar artister? Vad kan vi lära av historien?
För övrigt, tack för att du publicerar så mycket läsvärt här i bloggen!
Hälsar
Roger
Tack själv!
Ja, det är en asbra fråga. Jag vet verkligen inte. Men mina egna erfarenheter av ”eget” kreativt arbete är att jag blir bättre på det ju mer tid jag kan lägga på det. Ju mer jag tränar, desto bättre. Det tror jag gäller nästan all verksamhet – från vägbyggande till låtskrivande. Så det är väl mest det som det handlar om: om många njuter av frukterna av någons arbete, så är det rimligt att de hjälper till att finansiera en liten, liten del av detta arbete – för att på så vis skapa förutsättningar för att den kreativa produktionen verkligen kan fortgå.
Jag tror personligen att det är två olika frågor – att det är rimligt att betala för något som någon annan vill ha betalt för att göra är en självklarhet. Man köper en vara/tjänst helt enkelt. Och upphovsrätten gör detta möjligt, på ett sätt som visserligen inte är perfekt men än så länge tycks vara det bästa vi kommit på.
Men jag köper dock inte argumentet att pengar ger incitament för skapande och kreativitet. Personligen tror jag att hungriga jägare springer snabbare än mätta. Få artister gör sin bästa musik och sina stora kreativa steg när de blivit rika. Samma sak gäller för övrigt annan innovation – pengarna är inte den bästa drivkraften för nytänkande.
Alltså, jag köper argumentet om att det är rätt att artister ska kunna ta betalt för sina verk om de vill, men inte att det är nyckeln till bättre skapande. Det är två olika saker.
Fast njae – du hoppar över ett led. Att få betalt är inte detsamma som att bli rik. Det tror jag en överväldigande majoritet av världens kreativa professionella utövare kan skriva under på.
Jag tror inte att uppburna men blygsamt säljande författare med årsinkomster på 150 000 kronor blir konstnärligt mätta av att de får en liten skärv royaltypengar för att folk läser dem. Däremot kan de lägga all sin arbetstid på att skriva nästa bok genom den inkomsten. En bok som blir bättre, eftersom författaren kan lägga ordentligt med tid och kraft på den.
Att man däremot kan bli konstnärligt mätt av 70 miljoner kronor, javisst, det tror jag också. Det är bara det att den summan och den tanken är helt irrelevant för de allra allra flesta av världens kompositörer, konstnärer och programmerare.
Visst, så skulle det kunna vara. Men min känsla är snarare att det är summan 150 000 kr som är irrelevant, antingen får en konstnär 15 000 eller miljonbelopp – som läget är idag får man antingen hutlöst mycket eller hutlöst lite betalt, men väldigt få får något därimellan. Eller hur?
Just när det gäller författarskap skulle jag snarare vilja påstå att många av de intressantare verken skrivs av personer som har mycket influenser och egna upplevelser, bl.a. genom den verklighetskontakt de får genom att tvingas jobba parallellt med sitt författarskap.
Om du kollar bestsellerlistan på adlibris.se så ser den ut så här
(http://www.adlibris.com/se/chartsdetail.aspx?chartnumber=39&chartname=Pocket&chartdate=2008-07):
Vad skulle svenska storsäljande författare som Leif GW, Guillou, Marklund, Lapidus, Linderborg (eller varför inte Ekström själv?) vara om de inte också hade ”tvingats” arbeta vid sidan av sitt bokskrivande? 🙂