Konferensen

Det är märkligt så effektivt det engelska språket är: Jag tillbringade dagen på The Conference i går. Jag tillbringade dagen på Konferensen låter ju inte en femtedel så coolt.

Det känns som om hela dagen var en enda stor höjdpunkt, men särskilt höga höjdpunkter var att vänta på lunch i sällskap med Silicon Valley-baserade superproffset Miriam Olsson Jeffery, att lyssna på och sedan på en liten scen intervjua Denise Jacobs, att få en liten stund ihop med Johanna förstås, att just vara på väg att gå men plötsligt höra en liksom transparent gestalt intill svära som en skogshuggare, inleda ett samtal och få höra en livshistoria värdig en film, att inte betala 84 spänn för en macka – seriöst, det var det värsta jag har sett i overpricinggenren – utan i stället käka asiatiskt borta vid Centralen och så att höra Peter Sunde via Skype, ständigt denna Sunde, snabb och smart och underhållande och charmig och absolut tvärsäker på att han har rätt i precis allt. Han blev helt vansinnig på mig för ett tag sedan när jag hade skrivit något syrligt om och till honom, så jag känner en viss tvekan inför att alls nämna honom, men… Han är och förblir en av samtidens mest intressanta internetsvenskar. Dessutom tror jag att han är helt ensam om att samtidigt vara en dömd brottsling som håller sig undan rättvisan, och ändå av medieetablissemanget behandlas som en like till Niklas Zennström eller Jonas Birgersson eller Daniel Ek. Vad det säger? Jag är osäker på det. Men någon borde skriva en bok om honom. (Inte jag.)

Denise Jacobs skriver och talar om kreativitet och långtråkighet, lite som en amerikansk och något poppigare variant av Bodil Jönsson, vars ”Tio tankar om tid” ju faktiskt är en modern svensk klassiker i sin genre. Läs förresten gärna min ösregnslånga intervju med Bodil Jönsson, den är en av mina egna favoritintervjuer, kanske inte för hur slutresultatet blev, utan minst lika mycket för att jag minns hur den där dagen var när jag träffade henne. Jag mådde skit av komplexa skäl och jag tror att hon märkte det. Något var det med samtalet som gjorde att jag mådde bättre när jag gick därifrån.

Denise Jacobs var en fröjd att intervjua. Snabb, koncis och seriös i de gemensamma förberedelserna, och så givetvis totalt trygg på scenen. Jag fick ett infall när vi satt där och tvingade publiken till total tystnad i sextio sekunder, för att sedan kunna ställa frågan om någon hade tråkigt under den där minuten. Det var det ingen som hade. Flera personer kunde däremot vittna om roliga nya tankar och observationer som hade kommit till dem, just eftersom de var tvingade att göra inget, om än bara i så väldigt lite tid som sextio sekunder.

För mig är resonemangen Denise Jacobs för irriterande träffande. Jag har en tendens att hålla stenkoll på mejl och Twitterflöde och därmed uppleva att jag håller ett högt arbetstempo, när det i själva verket är så att jag ju bara nästan jobbar, och definitivt inte ägnar mig åt att hålla samman något i huvudet en längre stund. Kanske borde jag som så många andra experimentera lite med mitt digitala beteende, bara för att se vad jag upplever för skillnader. Ska överväga det. Men först: blogga och kolla Twitter…