Det beror egentligen helt på definitioner: man skulle kunna säga att jag känner mycket folk. Man skulle också kunna säga att jag har många vänner. Eller så kan man säga att just för att jag känner mycket folk så har jag färre vänner än det verkar. Eller…
Ja. Det beror helt på.
En av mina viktigaste vänner heter Rick. Hans definition av en nära vän tycker jag är fantastisk: en nära vän är en person som jag utan reservationer och utan startsträcka kan vara nära och ha ett genuint samtal med.
Mätt på det sättet har både han och jag väldigt många vänner. Vi är också vänner på exakt det sättet – vårt senaste långa samtal pågick i fyra dagar i Singapore i maj 2012. Det nästa kommer att ske en helg i London i november. Det passar oss båda perfekt.
Jag har testat Ricks definition på folk. Många ställer sig frågande till den, och menar att en nära vänskap förutsätter en tät och regelbunden kontakt. Några gånger i månaden måste man ju åtminstone höras, annars kan väl relationen omöjligen vara så viktig?
En så restriktiv syn tycker jag är onödigt begränsande och fantasilös. En stor glädje med att bli äldre är att man i bästa fall blir friare: jag kan, får, orkar och vill bestämma själv i väldigt stor utsträckning hur jag vill förhålla mig till viktiga personer i mitt liv. Jag försöker anamma Ricks tankesätt så mycket jag kan, och upplever stora positiva effekter: Om jag orkar kräva en lite större skärpa av både mig själv och den jag möter, så kan de riktiga samtalen bli fler och bättre.
Men så finns det en baksida: jag blir den drivande för relationen.
Det finns en del personer som jag skulle kalla vänner enligt Ricks definition, kanske till och med nära vänner, som på grund av mitt sätt att vara har lämnat över ansvaret för relationens upprätthållande på mig. De vet ju att jag har bestämt mig för att ha en extremt låg tröskel för att höra av mig och säga ”kom och ät med oss” eller ”jag är i stan, hinner du en lunch?” eller vad det nu kan vara.
Och om jag då har en dålig dag, vecka eller månad, och inte orkar eller vill vara den som driver och bär och fixar – ja, då blir det liksom inte av. Och jag blir irriterad, fastän jag har lovat mig själv att jag inte ska bli det. Jag skapar alltså en situation för mig själv som blir både bra och dålig. (Observera då att detta inte gäller nya ytligare bekantskaper där det fortfarande kan få vara lite öppet om man ska hålla kontakten eller inte, utan personer som jag känner mig känslomässigt och intellektuellt säker på.)
Sedan en tid tillbaka har jag börjat luta åt att släppa några av de här relationerna och lägga över kontaktansvaret på motparten. Som ett test. Jag inser att det kan vara idiotiskt: att låta något slags lättja eller kontaktprestige hamna i vägen för vad som i sina bästa stunder är en genuint värdefull relation. Så som… ja, så som nästan varenda småbarnsförälder mer eller mindre mot sin egen vilja gör.
Men jag är lite trött.
Jag inser dessutom att när skiten verkligen träffar fläkten, då är tid en oslagbar kvalitetsfaktor. Marcus och Jenny och Samuel och Marcus – we go way back. Och står givetvis över alla sådana här resonemang.
Trodde du som läser att du avslutningsvis skulle få en klok ihopsopningsmening här? Som liksom skulle sammanfatta min livspolitik för mina närmaste relationer?
Haha. Du är en mycket naiv bloggläsare.
Man har nästan inga riktiga vänner, bara ytliga bekanta. Hur många vill ens höra ett ärligt svar på frågan ”Hur mår du?”, om du mår dåligt?
Ja, det är ju ett slags test: hur omvärlden reagerar i händelse av svårigheter.
Oh, intressant! Sånt här sliter jag med själv också. Men: hänger inte med på det där med baksidan. För först verkar det som att du är okej med kontakt lite då och då och sedan som att du blir less på folk som inte hör av sig.
Hur menar du?
Intressanta tankar. Det finns en annan dimension av nära vänskap: risken att jag tror att jag äger relationen, dvs har monopol på den. Vänskap smittar ofta, men att upptäcka att mina närmaste vänner också har andra personer de prioriterar har inte alltid varit enkelt.
Och jag håller helt med dig – det måste finnas ett mått av ömsesidighet i viljan att upprätthålla en vänskap.
Emanuel: Jag menar att sporadisk kontakt kan vara hur bra som helst – men att jag inte helt ensam vill ta ansvar för att samtal och möten blir av.
Ola: Det där är ju helt vanlig svartsjuka. Ett känt fenomen, men alldeles för lite diskuterat i icke-romantiska sammanhang!