Det som är så effektivt med Mikael Wiehes artikel om upphovsrätten på DN Kultur i dag är dess principiella enkelhet.
Det står egentligen bara en sak:
Njuter du av frukterna av någon annans arbete? Då är det rimligt att du är med och betalar en liten, liten del av detta arbete.
Det som är så bra är att många också gör det. Det är det förlorade argumentet i debatten om fri distribution. Det lönar sig ofta. Vad gäller stolthet så är jag som internetartist omåttligt stolt över de miljontals MP3-låtar som människor världen över har laddat hem från mina hemsidor genom åren. Jag är dessutom väldigt tacksam över att en betydande del (liten i sig – men stor totalt sett) har valt att betala för något som jag gett ut gratis. Jag är dessutom både stolt och tacksam över de äventyr, spelningar, festivaler, resor och intressanta möten som den fria distributionen har lett till för min del. Det har varit fantastiska upplevelser.
Det känns som om Mikael Wiehe underskattar musikkonsumenterna litegrann. Jag har sett tiotals svenska artister lansera sig genom fri distribution på nätet och sedan slå igenom internationellt, bara bland mina egna artistvänner. Antalet som tjänat pengar på fri distribution är mycket större, även om beloppen naturligtvis inte är jämförbara med vad kommersiella skivartister tjänar.
Men som alltid: Det är svårt att förstå hur något fungerar om man inte ger sig själv en chans att lära sig det. Den dagen Mikael Wiehe släpper ett gratis album på nätet kommer vinklingen att bli lite annorlunda. Samma enkelhet består, säkerligen. Men utdömandet blir sannolikt ersatt av tacksamhet. Så har det varit för andra som gett fri distribution chansen under de elva år jag har sett modellen användas på nätet.
yo!
Jag är med Wiehe till 100.
Andreas: Det är fantastiskt att du är tacksam och positiv. Kör hårt! Jag vill dock addera att baksidan, som jag ser dagligen, är hur stor artistisk potential och människor som bär på konstnärliga skatter begravs eller tas fram ur garderoben på en tam hobbynivå. Inget alls fel i det! Men hur värderar vi konst? Är inte Dylan tex en konstnär som berikat mänskligheten på ett sätt som vi omöjligt kan mäta i kontanter?
Jag tycker vi ska se det ur ett vidare perspektiv än musikernas well being och även inkludera konstnärer i stort i den här diskussionen.
Det är den kultrella värderingen av människors gåvor till mänskligheten är det som står på spel.
För att ställa saker på sin spets lite hära, – ska vi belöna vältränade normativa kroppar som utför strategiskt tänkande och uttrycker det alla vill höra och redan vet. Eller ska vi belöna (med vår ekonomi) och uppmuntra (med vår konsumtion) det som sträcker sig bortanför det vi redan vet, och just därför berikar oss. Föraktet för konst och konstnärer är rädslan för en bättre värld. Let’s get fucking over it.
Wiehe är inne på något mycket svårare och större just vad det gäller den ”filosofiska” värderingen av kreativt skapande. Men sanningen är att det hårda arbete som ska till för att en riktigt bra symfoni, roman eller pjäs ska bli till – det måste finansieras. Både för det som är gjort, och det som komma skall.
Man kan ta ett annat jobb, och skapa på fritiden. Absolut – och vi ser slutet på professionellt konstnärskap, och en sjunkande kvalitet eftersom konstnären får mindre tid att arbeta.
Man kan låta sig sponsras. Absolut – och vi ser korrupt konst.
Andreas V: Du har rätt i mycket. Men ditt resonemang om fri distribution tappar i relevans för varje artist som själv inte är upphovsman. Världen är full av professionella, skickliga kompositörer, kreatörer, som inte själva är bäst lämpade att framföra sina verk. Det finns tusen exempel. Om vi inte snabbt tillsammans hittar en rimlig modell för att göra det möjligt för dem att jobba vidare, så kommer deras kunnande att förtvina – om allt vi har att säga till dem är ”vi kommer att njuta av det jobb du har gjort, men vi tänker inte bidra till att betala dig för det, du får väl fan turnera”. Och på den nivån ligger det ofta.
Testa att klicka er vidare från Twinglyrutan där på dn.se. Så otroligt grunda bloggkommentarer om detta…
Problemet med den här debatten är ju att den är helt teoretisk. Illegal nedladdning är självklart inte acceptabelt eftersom den strider mot de termer under vilken artisten släppt sitt verk och det måste man respektera. Däremot är den här för att stanna så länge människor anser att de inte vill betala.
Personligen tycker jag nog att det är Elin (och Wiehe) som är rädda för framtiden när de pratar om konst som något som bör vara fängslat och som bara får konsumeras på konstnärens exakta villkor (och till förtjänst). Då tror jag man kommer bli omsprungen rätt snart.
Lakarn – att var och en strider för sin sak, fildelare, konstnärer, politiker, kapitalister är väl bara naturligt? Varför anses konstnärer vara fundamentalister för att de kräver vad de kan? Vi är rovdjur. Musiker berikar andra, det gör inte resterande grupper dock.
Personligen tror jag att pro-fildelarna har mött allt för lite käftsmällar av upphovsrättsinnehavarna. Rädslan bland artister och skivbolag men även journalister har varit markant! Men när det är tyst hörs det inget… Populism och flathet är ju för övrigt politikernas och medierna favoriter.
Att fildelare förfasar sig över piratbyrån och skivbolagen ter sig i mina ögon skrattretande. Inför sin egen majoritet och kvantitet och makt står de hemmablinda. Herregud, konsekvenserna av fildelning är ju all over, konsekvenserna av rättsystemet no where i närheten. Att fildelare i de flesta fall inte har en mer nyanserad betraktelse av opponenter (röster utöver den för minsta möjliga motstånd) som bakåtsträvande, teknikfientlig och rigid avslöjar dem som egoister och ej solidariska med vårt gemensamma väl.