…skrev jag om Alex Schulman, en systematisk mobbare som jag menar för länge sedan borde ha förbrukat sitt förtroende som offentlig röst, alldeles oaktat hans försök att på senare tid skriva fin kärleksroman och inkännande bok om pappa.
Det nya nu är alltså att han har yttrat vidrigheter om folk i sin poddradiosändning. Sponsorer rasar etc.
Men vem, vem i hela världen, kan vara förvånad?
Schulman försökte försvara sig i DN, och argumenterade som om hans grova påhopp på en människa gick att se som ett slags recension av den personens konstnärliga framträdande. Spinn spinn spinn. Bla bla bla. Så rasande ointelligent, så fruktansvärt fult. Jag blir mörkrädd av det utrymme han får, den fascination som människor visar för vad denne man har att komma med.
Kan inte mer än hålla med…
Schulman är en person med makt och inflytande i den svenska medievärlden, och f ö en grindvakt som kan avgöra eller kapa av någons chans till nästa attraktiva jobb, så av gammal fin självbevarelsedrift stöter sig folk ogärna med honom på allvar. Han (och de som backar upp honom bakom scenen) har ställningen av en slags gudfäder.
Och dessutom vill ingen som är på väg upp idag riskera att framstå som ”en präktig person”, dvs en som säger ifrån av etiska eller intellektuella skäl. Författaren till denna blogg uppfattas säkert som jobbigt präktig eller okreddig själv av somliga, även proffs, men du är å andra sidan så väl etablerad, Andreas, att det inte är någon fara.
Därtill tycker många (inte minst, ehm, unga kvinnor) att makt är sexigt, och då kommer en del dubbla måttstockar fram. Inget konstigt, men det är inte heller något man gärna vill kännas vid.
Haha, garanterat. Det garanterar ju min musiksmak om inte annat… Men jag ÄR dessutom gärna en präktig jävel vad det gäller vissa andra saker, som till exempel en ansvarig hållning i pressetiska frågor.
Och varför? För att jag har de bästa argumenten… 😉
Har du lyssnat på deras podd? Ta och lyssna på de tre senaste avsnitten och återkom med en recension. Vore intressant att höra om din bild av Schulman förändras av det. Personligen föredrar jag Sigge Eklunds betraktelser, men kan erkänna att även Schulman har ett självkritiskt och transparent drag som jag kan uppskatta ibland.
@AE: Visst, men att vara påstridig och vifta med mediala lagböcker och ”så göööör man inte, vetni, och jag kan förklara varför” på det sättet är knappast en karriärstrategi som fungerar i dagens svenska media. Och när Schulman svänger sig med ett oversizat ego, öppet kör fram personliga påhopp som om de sade något relevant om *vad* andra hade skrivit och låter detta fungera som argument, då kör han bara samma spel som många andra, från Liza Marklund till Isabelle Ståhl, Carlos Rojas Ejemyr och Johan Ingerö.
Fredrik: Sigges berättarröst uppskattar jag, och jag tror dessutom honom om att vara en på det hela taget snäll person. Jag undrar varför han vill jobba med AS. (Det där var alltså initialer, inget versalt angrepp… 🙂 )
Robert: Ja, kanske det, vi känner ju alla olika inför det där, man tycker ju att det är mer okej när man håller med om sakfrågan tyvärr…
@Andreas: Mmm, det är mycket högre hö-hö-faktor på debatten idag än för tjugo år sedan. Om det nu ens är debatt det handlar om…Alex Schulman är inte på något vis ensam om att stoltsera med att han tar till korkade eller dumsluga argument.
Sen kan vi ju säga att principen ”Jag får lov att bråka med min jobbiga brorsa offentligt, jsg får skälla ut dem som är mina kompisar (eller favvomåltavlor) men ingen som står utanför gänget/possen/vår speciella subkultur får kliva in i bråket eller köra samma slags argument tillbaka mot mig, det är inte schyst”, den linjen har knäsatts av allt fler i media. Det är utarmande, skulle jag säga.