Flagellantens morgon

Jag har en fin ritual för den första dagen på året. Jag sätter mig och gör en del mördande tråkigt pappersarbete. Min deklaration, till exempel, det som går att göra med den, och så bostadsrättsföreningens kontrolluppgifter på försäljningar, och allt som har med familjeföretaget att göra – idealiskt ska firmans papper ligga klara till revisorn vid dagens slut.

Denna dag brukar jag självgott frustande, gärna med raska rörelser och rak rygg, tänka på det lutheranskt vackra i att jag råkar ogilla smaken av alkohol och dessutom vara kvällstrött. Det betalar ju sig så fint dagen efter. Den första januari är dessutom en fin dag att strypa socker- och kolhydrattillförseln ett tag. Och några reflektioner över det som har varit kan lätt komma smygande samtidigt.

Plötsligt inser jag: 2012 har varit ett av de mest omvälvande åren i mitt liv.

Utöver min sons födelse – han är tredje och sista barnet, garanterat! – har åtminstone två ganska stora roliga saker och två ganska stora svåra saker hänt. En annan sorts bloggare hade väl nu gått in på detaljerna, men jag ska nöja mig med några rader om en av de roliga sakerna, något som blir ett minne för livet:

I april utkom ”Främling. En bok om Carola” som jag skrev tillsammans med Johanna Koljonen. Historien känner ni till, gissar jag, om hur Johanna och jag hade träffats två korta gånger i jobbet, hur jag hade bestämt mig för att skriva boken om Carola, hur jag insåg att jag behövde en medförfattare med ett antal mycket specifikt angivna kriterier och hur jag slutligen bestämde att Johanna var det enda möjliga namnet.

Under resans gång, man kan kanske säga två år från beslut till avslutad internationell lansering (med vilket jag menar att boken utgavs i Norge 🙂 ), hände väldigt mycket i bådas våra liv. Och eftersom vi inte kände varann sedan förut kunde vi genom den starka intellektuella närhet som kan uppstå när man skriver text tillsammans snabbt bli goda vänner genom allt det, snabbt lära känna och intuitivt begripa oss på varandra snabbare än vad summan av den gemensamt tillbringade tiden borde göra möjligt. Särskilt minnesvärt i den genren: ett tillfälle då jag var så mentalt slut att jag behövde ligga på Johannas golv bredvid vårt gemensamma arbetsbord och titta i taket och andas oregelbundet en stund. Hon gjorde det exakt rätta: lät mig ligga kvar medan hon randade på.

Vi var nog ännu något lite nervösare än vi ville medge för oss själva och varandra när boken kom, men mottagandet var så enormt fint. Läsare hörde av sig i stora mängder via mejl och sociala medier. Andres Lokkos storslagna hyllning på Aftonbladets kultursida var kanske den mest översvallande recensionen, men även de kritiker som hade invändningar skrev fina och kloka och reflekterande texter. Vi har sparat allt på fina klippbokssidor, och ser nu fram emot släppet av pocketupplagan mot slutet av månaden. Som en liten bonus innehåller den QR-koder vid relevanta YouTube-lägen, mitt i den löpande texten. Jag har nyligen sett inlagan, och det känns helt rimligt och naturligt: en pappersbok med viss e-bokskvalitet.

Skulle jag önska mig något av 2013 skulle det vara precis rätt blandning av lugn och intensitet. Eftersom jag ska tillbringa en majoritet av årets dagar med att vara föräldraledig så är det kanske så lyckligt instiftat att jag kan få precis vad jag önskar mig?