Resandet

Under hösten, innan min pappaledighet gradvis tar över min tillvaro under 2013, är jag föreläsare och utbildare på heltid. Det betyder att jag föreläser om Google och den digitala revolutionen, att jag modererar debatter och diskussioner och tar konferencieruppdrag och, förstås, reser mer än någonsin.

Det är en helt ny tillvaro.

Först och främst kan det behöva sägas, eftersom jag ofta får frågan: Nej, det är inte ett test. Nej, det betyder inte att jag avser att ägna mig åt detta på heltid framöver. Nej, jag kommer inte, absolut inte, att lämna mitt jobb som jag fortfarande älskar precis lika mycket som vanligt. Men det är roligt att just nu, under en begränsad tid, få testa en delvis ny yrkesidentitet.

Veckorna är ganska fulltecknade. Detta skrivs på tåget till Stockholm, där jag träffar en stor grupp yrkeslärare för ett halvdagsseminarium i eftermiddag. I morgon bitti tar jag tåget till Köpenhamn, för en mindre Googleföreläsning för en grupp danska företagare. Sedan åker jag hem och käkar middag och går tillbaka till Lunds central för att åka till Göteborg, där jag ska göra två långa fortbildningspass på onsdag. Sedan är jag ledig resten av veckan. Det är ett rätt bra upplägg, trots de lite aviga resorna. Å andra sidan får jag tid att i morgon skriva på ett antologikapitel jag har lovat färdigställa framåt december till.

Förra veckan var tyngre. I tisdags var jag i Linköping för en utbildning för en liten grupp ekonomichefer i näringslivet, vi talade främst om sociala medier. I onsdags inledde jag med att göra två poddcastinspelningar (detta var verkligen amatörernas förmiddag, jag och en kollega testar det just nu och hör oss själva lalla på, hoppas ingen kommer att lyssna när vi väl sänder, mer om det senare…) och sedan gjorde jag två talaruppdrag, först ett på ett flådigt event i Stockholm där alla mikrofoner funkade perfekt, där godiset stod som spön i backen och där Peter Settman var moderator, och så sedan för ett litet gäng vd-sekreterare, det vill säga ett hundra procent kvinnor. På torsdagen var jag sedan på en gymnasieskola i Borås, och så slutade jag veckan på Chalmers i Göteborg.

Det kan bli lite ensamt. Förra veckan ordnade sig dock perfekt: två nätter hos min barndomsvän Matilda och hennes familj i Nacka, och så en natt hos syrran och hennes familj i Göteborg. Det botar familjesaknaden litegrann ändå, att hjälpa en annan rar femåring än min egen att få på sig regnbyxorna före dagis.

För den slutliga svenskspråkiga skildringen av vad det vill säga att turnera pratandes ska ni givetvis läsa Björn af Kleens otroligt roliga text i DN från förra året.

***

Förra veckans höjdpunkt var Borås. De hade demokrativecka på Bäckängsgymnasiet. Det finns så mycket att säga om de smarta unga vuxna jag fick träffa där. De tog emot mig med otroligt mycket värme och entusiasm, ställde snabba och klipska frågor, och en 17-årig tjej som heter Cornelia Smedberg bara vägrade att lyssna när jag rådde henne att välja en annan yrkesbana än journalistiken. Gå juristlinjen eller något i stället, sa jag, och så bli journalist med det kunnandet i botten om du omöjligt kan hålla dig borta.

Hon bet sig fast i frågeställningarna som en iller. Jag gav henne min bok. Hon och hennes kompis Emelie Hägglund visade mig vägen till ett lokalt gym så jag fick tillfälle att träna lite på eftermiddagen. På kvällen kom Borås Tidnings chefredaktör Stefan Eklund förbi och jag såg till att presentera dem för varandra.

Så himla roligt att se dem, att höra dem prata, att se energin. Och så himla sorgligt att branschen just nu är sådan att det är mer lönsamt att vinna städentreprenaden för radiohuset än att sälja dokumentärer till P1.

De här eleverna har en blogg också, som man kan se här med en direkt länk till ett treminuters videoinslag där de intervjuar mig. Ambitiöst, skickligt, roligt och varmt. Jag är djupt imponerad.

Deras ansvarige lärare heter Andreas Ekström. Det var första gången jag träffade någon av de andra som heter så, vi är knappt åttio till antalet tror jag. Min buss var försenad från Alingsås, men Andreas mötte mig med varvande motor och klockan var bara tre minuter för mycket när jag klev upp på scen. Jag filmade lite då, ni kan se nedan, men en förklaring krävs:

Just innan jag gick upp på scen fick jag höra att Johanna som jag skrev Carolaboken med också skulle komma dit, men först påföljande dag. Därför orkestrerade jag en liten hälsningsflashmob:

Jag fick sedermera entusiastiska Twitter-rapporter om att den gick hem perfekt. Fem hundra tonåringar vrålade ”HEJ JOHANNA! ANDREAS HÄLSAR!” just när hon gick på scen nästa dag. Hela det här mötet med eleverna i Borås blev för min del, utan minsta överdrift, ett minne för livet.