Patrik Lundberg har en av rikets vassaste pennor när han är arg och ledsen. Missa inte det här, om dagens Nobelpris.
0 svar på “Patrik – igen!”
I alla rapporter från Kina hörde man samma sak: ”har ingen aning om vem han är, men eftersom han är kines, så är jag mycket stolt”. En person reducerad till sin etnicitet.
Jan Aghed kunde skriva ”en liten jude med en stor cigarr” om en regissör, men det fanns inga vassa arga och ledsna pennor på den tiden, inte…..
Eva Ström (SDS igår) har naturligtvis rätt i att cirkusen kring nobelpriset i litteratur under 2000-talet har sprängt alla rimliga gränser. Media skulle förstås vilja att det fanns samma flod av insatt förhandsskvaller som kring Bookerpriset; där är det i ännu högre grad massmedia som styr vad och hur som skrivs och vem om får strålkastarna på sig. Förr var det möjligen rubriksättarna och en del vanligt folk som trodde att svenska akademin varje år utser världens idag bäste författare, numera tycks det ofta vara kulturredaktioner och kultur-tv-program själva som gått på den uppfattningen. Nonsens.
Oavsett om Oates, Atwood, Neil Young, Richard Ford eller någon rysk eller indonesisk poet nånsin tilldelas nobelpriset så är de avgörande för många av sina läsare genom tyngden och djupet i det de skriver. Och det är helt tillåtet att, som Eva Ström, känna sig likgiltig inför en nobelpristagare även när man fattar vad det är han/hon vill göra.
Thomas: håller med helt och fullt. Jag har läst mig bakåt till 1980, ett verk per vinnare, och det är inte helt lätt att av en sådan liten studie hitta en linje… Det är ju en del av charmen också.
patrik lundberg är arg och ledsen och det har han all rätt i världen att vara men jag undrar vad han tycker om gangnam style-videon? är den också en kränkning eller kan det vara så att vi faktiskt kan lära oss om andra kulturer genom ett lättsamt kanske till och med pajigt kulturellt uttryck? det kanske är så att man får en (iofs) felaktig bild inledningsvis (vilket är dåligt) men ändå öppnar upp ögonen för, låt säga, en ny kultur. sedan kan man träffa personer som man tillskriver de egenskaperna och därefter blir man tvungen att omförhandla med sig själv. visserligen kan man, med rätta, tycka att ”vi” (världens mest upplysta folk) skulle ha kommit förbi det här steget men nu verkar det inte så.
lite tjockare hud krävs av en samhällsmedborgare 2012. själv blir jag t ex rasande över hur produkter marknadsförs med mig som förmodad målgrupp varannan gång jag slår på tvn. det är, i mina ögon, en tokig bild av vad det innebär att vara man/kvinna/människa som förmedlas men det får jag ha överseende med.
Det är väl i fallet med Gangnam en fråga om vem som är avsändare, kan jag tänka mig. Att driva med sig själv är ju alltid tillåtet, kan på sin höjd leda till lite obekväm stämning…
I alla rapporter från Kina hörde man samma sak: ”har ingen aning om vem han är, men eftersom han är kines, så är jag mycket stolt”. En person reducerad till sin etnicitet.
Jan Aghed kunde skriva ”en liten jude med en stor cigarr” om en regissör, men det fanns inga vassa arga och ledsna pennor på den tiden, inte…..
Eva Ström (SDS igår) har naturligtvis rätt i att cirkusen kring nobelpriset i litteratur under 2000-talet har sprängt alla rimliga gränser. Media skulle förstås vilja att det fanns samma flod av insatt förhandsskvaller som kring Bookerpriset; där är det i ännu högre grad massmedia som styr vad och hur som skrivs och vem om får strålkastarna på sig. Förr var det möjligen rubriksättarna och en del vanligt folk som trodde att svenska akademin varje år utser världens idag bäste författare, numera tycks det ofta vara kulturredaktioner och kultur-tv-program själva som gått på den uppfattningen. Nonsens.
Oavsett om Oates, Atwood, Neil Young, Richard Ford eller någon rysk eller indonesisk poet nånsin tilldelas nobelpriset så är de avgörande för många av sina läsare genom tyngden och djupet i det de skriver. Och det är helt tillåtet att, som Eva Ström, känna sig likgiltig inför en nobelpristagare även när man fattar vad det är han/hon vill göra.
Thomas: håller med helt och fullt. Jag har läst mig bakåt till 1980, ett verk per vinnare, och det är inte helt lätt att av en sådan liten studie hitta en linje… Det är ju en del av charmen också.
patrik lundberg är arg och ledsen och det har han all rätt i världen att vara men jag undrar vad han tycker om gangnam style-videon? är den också en kränkning eller kan det vara så att vi faktiskt kan lära oss om andra kulturer genom ett lättsamt kanske till och med pajigt kulturellt uttryck? det kanske är så att man får en (iofs) felaktig bild inledningsvis (vilket är dåligt) men ändå öppnar upp ögonen för, låt säga, en ny kultur. sedan kan man träffa personer som man tillskriver de egenskaperna och därefter blir man tvungen att omförhandla med sig själv. visserligen kan man, med rätta, tycka att ”vi” (världens mest upplysta folk) skulle ha kommit förbi det här steget men nu verkar det inte så.
lite tjockare hud krävs av en samhällsmedborgare 2012. själv blir jag t ex rasande över hur produkter marknadsförs med mig som förmodad målgrupp varannan gång jag slår på tvn. det är, i mina ögon, en tokig bild av vad det innebär att vara man/kvinna/människa som förmedlas men det får jag ha överseende med.
Det är väl i fallet med Gangnam en fråga om vem som är avsändare, kan jag tänka mig. Att driva med sig själv är ju alltid tillåtet, kan på sin höjd leda till lite obekväm stämning…