Och det finns mer, mycket mer, man kan säga om de där pianolektionerna. Vi spelade på tisdagar. Ett tag hade min syster och jag tiderna efter varandra, halv sex och sex eller något i den stilen.
Under en tid var det min bästa kompis Henrik som hade den där andra tiden. Något år spelade vi alla tre i rad, och man fick en timmes väntan som man fick slå ihjäl med en god bok eller genom att lyssna på det svagt dova klingandet från sex stycken Fender Rhodes med hörlurarna inkopplade som fanns i rummet intill. Jag minns fler kvällar i tråkig väntan än kvällar med god bok. Jag försökte göra läxor där någon gång, eller desperat förbereda mig för pianolektionen genom att stirra på noterna. (Inte förrän jag slutade att spela efter noter, i tonåren, upptäckte jag att jag har snudd på absolut gehör. Och jag minns plötsligt min skolas blockflöjtslärare som rätt drygt sa ”det är inget som är aktuellt för er” när jag frågade vad absolut gehör vad för någonting. Då var jag väl nio.)
Träpanelerna i den där källarlokalen kan ha varit av plast. Många tog lektioner i elorgel. Herregud, vem spelar elorgel i dag?
Musikskolan drevs av Robert Figueras. Jag minns att han en gång kom ut i det där väntrummet när jag och syrran busade. Han missförstod situationen och trodde att jag jävlades med henne, när vi i själva verket lekte och var på gott humör.
”Är det systerplågardagen i dag?” sa han bistert.
”Det är det alla dagar”, sa jag glatt skämtande.
Sedan den dagen tyckte jag att han alltid såg lite strängare på mig.