Gäsp. Det finns en anledning till att Masri, i de lägen då tidningen har vågat sätta upp en ”Hur rearerar du på artikeln?”-mentometer brukar få 50-60% likgiltiga och i övrigt negativ reaktion. Och det har ingenting att göra med hennes bakgrund, hon är helt enkelt en eländigt dålig skribent och en soppig och ofta ohederlig analytiker. Sen spelar det ingen som helst roll att partnervåld råkar vara ett ”viktigt ämne”; det gör inte att alla som skriver om detta ämne och kryddar med ”det här hände en av mina kompisar” får till läsvärda artiklar.¨
Men det är klart, vill man att kultursidan sska vara lekskola så är hon säkert ett fynd.
Oj, det var en tuff kritik! Jag tycker inte alls som du, jag tycker att Mona är mästerlig på att blanda det privata med det allmängiltiga, och att hon som skribent besitter den där ovanliga kvaliteten som brukar kallas ”readability”. Det blir liksom så att man läser henne, man fastnar och blir kvar. Det gillar jag.
Håller med Benny om det rent infantila i Mona Masris krönikor, värre ändå var det där programmet om fattigdom i P3. Intervjuar sin bortskämda 20-nånting vän/fd kollega som ser ren orättvisa i att hon inte FÅR allt hon behöver och drömmer om utan måste ’ta skitjobb’ för att klara sin bostadsrättsavgift och sina fikaraster mellan modelljobb. Stackaren.
i krönikan kom hon undan med att i eget huvud sortera vad som är ”lek med stereotyper” och vad som är ”klichéer” (utan att motivera) och på samma sätt klistra på ”en del” (näst sista stycket) en åsikt. det här är ett slarvigt sätt att förhålla sig även till tillsynes triviala ämnen som pop, men jag betalar för att få den här sortens analyser till mitt frukostbord och därför tycker jag att jag förtjänar en seriös bevakning.
när masri tog sig an fattigdomen med samma journalistiska approach träffade skiten fläkten. sättet som ”fattig-frida” hängdes ut på grund av masris radioreportage lämnar en mycket bitter eftersmak.
(ps jag är ytligt bekant med frida från reportaget, men till skillnad från masri lägger jag fram det själv ds)
Det var inte tillräckligt tydligt i det där radioreportaget, det kan man nog tryggt säga – men det räcker inte för att jag ska vara beredd att säga ”det där var inte bra, och därför är annat från samma håll kass”. I så fall skulle jag ha varit dålig sedan jag skrev mina första skivrecensioner under vinjetten ”Andreas klarar skivan” i Kungsbacka Tidning 1991. Så mitt bestämda råd: kritisera gärna en enskild publicering, men give ’er a break. Hon kommer även i fortsättningen att skriva grejer i tidningen som drar åt sig läsare som en magnet – det syns i språk, samtidskänsla och egen passion för ämnena.
Frida fick en hel del pengar skickade till sig av folk och massa nya uppdrag efter reportaget. Duktig på att utnyttja sina kontakter och marknadsföra sig, den flickan.
Det är väl ingen som håller dina bedrifter anno 1991 emot dig, Andreas? Men om du valde att misshandla din egen trovärdighet genom fejkade reportage, där du medvetet förledde läsarna/lyssnarna så skadas ditt namn som journalist oerhört. Detta har hänt denna Mona Masri, och trovärdighet tar tid att få, men kan rivas ner snabbt – det brukar alla journalister säga till politiker. Gäller inte samma regler den egna kåren? Men jag fattar att du inte vill dissa en kollega här…
Jag tycker att Mona vanligtvis är läsvärd och intressant och jag brukade läsa henne med stor behållning.
Men det där radioreportaget var verkligen ohederlig journalistik. Det som är tråkigt med att hon fortsätter skriva i Sydsvenskan är att de fredagar jag slår upp tidningen och ser att Mona medverkar är att jag undrar om den sortens ohederliga journalistik är ok på Sydsvenskan eftersom man låtit det passera. Men visst, jag tycker att hon är en begåvad skribent men det går inte att lita på vad hon skriver.
Håller med Indy om det i grunden problematiska och slarviga med MM:s posse-retorik, men Masri är ju ingalunda ensam om det där stuket (och det tror jag nog att Indy också är medveten om). Med den approach hon – och så många andra krönikörer – kör så är det krönikören som enväldigt, och för varje ny text, bestämmer vem i bilden som ska anses modig, offer, envis eler tvärtom tjurskallig, ignorant eller fördomsfull. Och för de avvägningarna behövs inte längre några argument, det syns inget krav på verkliga argument eller värdskalor i det sättet att snacka, utan den enda mätstickan är skribentens eget lösa tyckande. ”Den här människan ’är häftig för jag gillar henne/hon har snyggt hår/hon är asfräck och hon tilhör mitt gäng” ungefär – men de däääär (studenter, whiteys, somligs lags fräldrar och bargäster etc) är inget tt ha, inte heller när de drabbas av de strukturella problem jag låtsas att jag angriper.
Och kör man med en så löskokt approach så är man faktiskt inte trovärdig när man (i tryck!) utger sig för att säga något om fattigdom och klass-/etnicitetsklyftor heller. Det är ett betydligt större problem än det där radioprogrammet i sig.
likt en fradgande terrier håller jag mig kvar i den här tråden (och jag anser åtminstone att jag själv har varit konkret och visat på exempel tidigare – och önskar fortsätta på den vägen).
meningen ”Över hela världen rapporteras det om vad (kvinnliga) kungligheter har på sig” levereras i de tsunamivågorna efter att världen har gottat sig i vad en (manlig) kunglighet INTE har på sig. jag väntar fortfarande på att häpna över ”språk, samtidskänsla och egen passion för ämnena”.
När Sydsvenskan sedan ger Monas storasyster Manal fritt utrymme för att hylla sig själv och sitt kommande teaterprojekt utan en enda motfråga och utan skuggan av journalistisk approach – och utan att nämna hennes familjeanknytning till sidans stjärnkrönikör (många gissade förstås ändå) – så är det publicistiska nederlaget fullständigt. Sydan brukar vara noga med att markera att man inte låter kultursidans egna medarbetare recensera en bok som härrör från en kollega eller en närstående, men tydligen finns det inget behov av att tala om att någon som sidan intervjuar på framskjuten plats eller ger en reklampuff är syskon till en profilerad medarbetare.
Jag är verkligen glad att jag sade upp prenumerationen förra året.
Det tycker jag inte hade behövts i det fallet. Är en person diskvalificerad från att förekomma i spalterna för att hen är släkt med en av spalternas frilansande skribenter? Oj, det skulle bli en tunn tidning av det… Jag skulle kunna ge dig en lång rad exempel på betydligt knivigare jävfall, där det verkligen inte är lätt att enkelt se vad som är det korrekta att göra.
Som sagt, det var just den totala bristen på vettig journalistisk approach korsad med hennes familjekoppling till en av sidans hårdast lanserade krönikörer/amatörtyckare som gjorde det hela så pinsamt. Manal Masri fick i stort sett sitta och skåltala över sig själv (med benägen hjälp av en intervjuare som hon lika gärna kunde sufflerat själv) om varför hon var så viktig. Kan hålla med omat den typen av texter blivit mycket vanligare i dagens bildbylinekultur, men när det dessutom finns nära familjeband med i bilden och redaktioen tiger som muren om detta så blir det riktigt illa.
Gäsp. Det finns en anledning till att Masri, i de lägen då tidningen har vågat sätta upp en ”Hur rearerar du på artikeln?”-mentometer brukar få 50-60% likgiltiga och i övrigt negativ reaktion. Och det har ingenting att göra med hennes bakgrund, hon är helt enkelt en eländigt dålig skribent och en soppig och ofta ohederlig analytiker. Sen spelar det ingen som helst roll att partnervåld råkar vara ett ”viktigt ämne”; det gör inte att alla som skriver om detta ämne och kryddar med ”det här hände en av mina kompisar” får till läsvärda artiklar.¨
Men det är klart, vill man att kultursidan sska vara lekskola så är hon säkert ett fynd.
Oj, det var en tuff kritik! Jag tycker inte alls som du, jag tycker att Mona är mästerlig på att blanda det privata med det allmängiltiga, och att hon som skribent besitter den där ovanliga kvaliteten som brukar kallas ”readability”. Det blir liksom så att man läser henne, man fastnar och blir kvar. Det gillar jag.
Kan omöjligt lita på denna person igen efter hennes fejkade reportage om fattigdom.
Håller med Benny om det rent infantila i Mona Masris krönikor, värre ändå var det där programmet om fattigdom i P3. Intervjuar sin bortskämda 20-nånting vän/fd kollega som ser ren orättvisa i att hon inte FÅR allt hon behöver och drömmer om utan måste ’ta skitjobb’ för att klara sin bostadsrättsavgift och sina fikaraster mellan modelljobb. Stackaren.
Oops. Skrev medan Yossarians inlägg tydlgigen kom upp 🙂
Menar förstås samma program.
webbåsikter om kvinnliga skribenter avsnitt 5.453.242.352.123.488:
när masri tacklade det svåra och angelägna ämnet fattigdom så använde hon sig av samma verktyg som i t ex den här krönikan:
http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/stygga-rebelliska-brudar-i-nikab/
i krönikan kom hon undan med att i eget huvud sortera vad som är ”lek med stereotyper” och vad som är ”klichéer” (utan att motivera) och på samma sätt klistra på ”en del” (näst sista stycket) en åsikt. det här är ett slarvigt sätt att förhålla sig även till tillsynes triviala ämnen som pop, men jag betalar för att få den här sortens analyser till mitt frukostbord och därför tycker jag att jag förtjänar en seriös bevakning.
när masri tog sig an fattigdomen med samma journalistiska approach träffade skiten fläkten. sättet som ”fattig-frida” hängdes ut på grund av masris radioreportage lämnar en mycket bitter eftersmak.
(ps jag är ytligt bekant med frida från reportaget, men till skillnad från masri lägger jag fram det själv ds)
Det var inte tillräckligt tydligt i det där radioreportaget, det kan man nog tryggt säga – men det räcker inte för att jag ska vara beredd att säga ”det där var inte bra, och därför är annat från samma håll kass”. I så fall skulle jag ha varit dålig sedan jag skrev mina första skivrecensioner under vinjetten ”Andreas klarar skivan” i Kungsbacka Tidning 1991. Så mitt bestämda råd: kritisera gärna en enskild publicering, men give ’er a break. Hon kommer även i fortsättningen att skriva grejer i tidningen som drar åt sig läsare som en magnet – det syns i språk, samtidskänsla och egen passion för ämnena.
Frida fick en hel del pengar skickade till sig av folk och massa nya uppdrag efter reportaget. Duktig på att utnyttja sina kontakter och marknadsföra sig, den flickan.
(Är också ytligt bekant med henne.)
Det är väl ingen som håller dina bedrifter anno 1991 emot dig, Andreas? Men om du valde att misshandla din egen trovärdighet genom fejkade reportage, där du medvetet förledde läsarna/lyssnarna så skadas ditt namn som journalist oerhört. Detta har hänt denna Mona Masri, och trovärdighet tar tid att få, men kan rivas ner snabbt – det brukar alla journalister säga till politiker. Gäller inte samma regler den egna kåren? Men jag fattar att du inte vill dissa en kollega här…
Jag tycker att Mona vanligtvis är läsvärd och intressant och jag brukade läsa henne med stor behållning.
Men det där radioreportaget var verkligen ohederlig journalistik. Det som är tråkigt med att hon fortsätter skriva i Sydsvenskan är att de fredagar jag slår upp tidningen och ser att Mona medverkar är att jag undrar om den sortens ohederliga journalistik är ok på Sydsvenskan eftersom man låtit det passera. Men visst, jag tycker att hon är en begåvad skribent men det går inte att lita på vad hon skriver.
Håller med Indy om det i grunden problematiska och slarviga med MM:s posse-retorik, men Masri är ju ingalunda ensam om det där stuket (och det tror jag nog att Indy också är medveten om). Med den approach hon – och så många andra krönikörer – kör så är det krönikören som enväldigt, och för varje ny text, bestämmer vem i bilden som ska anses modig, offer, envis eler tvärtom tjurskallig, ignorant eller fördomsfull. Och för de avvägningarna behövs inte längre några argument, det syns inget krav på verkliga argument eller värdskalor i det sättet att snacka, utan den enda mätstickan är skribentens eget lösa tyckande. ”Den här människan ’är häftig för jag gillar henne/hon har snyggt hår/hon är asfräck och hon tilhör mitt gäng” ungefär – men de däääär (studenter, whiteys, somligs lags fräldrar och bargäster etc) är inget tt ha, inte heller när de drabbas av de strukturella problem jag låtsas att jag angriper.
Och kör man med en så löskokt approach så är man faktiskt inte trovärdig när man (i tryck!) utger sig för att säga något om fattigdom och klass-/etnicitetsklyftor heller. Det är ett betydligt större problem än det där radioprogrammet i sig.
likt en fradgande terrier håller jag mig kvar i den här tråden (och jag anser åtminstone att jag själv har varit konkret och visat på exempel tidigare – och önskar fortsätta på den vägen).
http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/smart-att-lana-ut-sin-lyskraft
meningen ”Över hela världen rapporteras det om vad (kvinnliga) kungligheter har på sig” levereras i de tsunamivågorna efter att världen har gottat sig i vad en (manlig) kunglighet INTE har på sig. jag väntar fortfarande på att häpna över ”språk, samtidskänsla och egen passion för ämnena”.
När Sydsvenskan sedan ger Monas storasyster Manal fritt utrymme för att hylla sig själv och sitt kommande teaterprojekt utan en enda motfråga och utan skuggan av journalistisk approach – och utan att nämna hennes familjeanknytning till sidans stjärnkrönikör (många gissade förstås ändå) – så är det publicistiska nederlaget fullständigt. Sydan brukar vara noga med att markera att man inte låter kultursidans egna medarbetare recensera en bok som härrör från en kollega eller en närstående, men tydligen finns det inget behov av att tala om att någon som sidan intervjuar på framskjuten plats eller ger en reklampuff är syskon till en profilerad medarbetare.
Jag är verkligen glad att jag sade upp prenumerationen förra året.
Det tycker jag inte hade behövts i det fallet. Är en person diskvalificerad från att förekomma i spalterna för att hen är släkt med en av spalternas frilansande skribenter? Oj, det skulle bli en tunn tidning av det… Jag skulle kunna ge dig en lång rad exempel på betydligt knivigare jävfall, där det verkligen inte är lätt att enkelt se vad som är det korrekta att göra.
Som sagt, det var just den totala bristen på vettig journalistisk approach korsad med hennes familjekoppling till en av sidans hårdast lanserade krönikörer/amatörtyckare som gjorde det hela så pinsamt. Manal Masri fick i stort sett sitta och skåltala över sig själv (med benägen hjälp av en intervjuare som hon lika gärna kunde sufflerat själv) om varför hon var så viktig. Kan hålla med omat den typen av texter blivit mycket vanligare i dagens bildbylinekultur, men när det dessutom finns nära familjeband med i bilden och redaktioen tiger som muren om detta så blir det riktigt illa.
och så föll granskningsnämndens dom:
http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/radioprogram-om-malmobo-falls/
…vad det nu är värt.
Ganska mycket, tycker jag. Det ser ut som ett vettigt beslut.
webbåsikter om kvinnliga skribenter avsnitt 5.453.242.352.123.491:
I det ljuset är det lättare (och mindre riskabelt) att ägna en hel kolumn åt en utdragen spoiler alert som lika gärna kunde varit signerad per ström.
att lista saker som är dåliga ovanpå varandra duger på sin höjd till en ett bloggkommentarsfält.
*plockar upp sten*
*går visslande in i glashus*