Har tänkt ett tag på fenomenet mobbade röster i det offentliga samtalet. Hur vissa i grunden inte särskilt kontroversiella personer och/eller åsikter fördöms med en enorm kraft, spontant och brett, både till höger och vänster, och varför det blir så.
Jag tror att det blir ett bra ämne för en krönika i Journalisten, och kanske kan vi leka Long Tail här, genom att ni mejlar mig fler exempel?
Här är några:
* Christer Sturmark och ateismen. (Föreningen Humanisterna driver en väldigt lugn debatt – men utmålas som hetsande hetsporrar. De angriper ju ett slags sociokulturellt kärnvärde.)
* Alla seriösa Olof Palme-kritiker. (De angriper ju ett slags sociokulturellt kärnvärde.) Minns till exempel hur Jonas Gummesson hudflängdes efter sin bok i början på årtiondet.
* Personer som säger att det är okej att sluta amma spädbarn efter ett par månader, i stället för att helamma i ett halvår. (De angriper ju ett slags sociokulturellt kärnvärde.)
Fler?
