Under lite julledighet blir det ofta bra läge att ta ikapp sådant man missat. Som Expressen Kulturs tv-satsning. Jag har nu sett samtliga program, och är charmad av den halva taffligheten och den halva professionaliteten, som möts lika naturligt som caffe och latte i högvälborne af K:s händer där bakom bardisken. (Kolla in avsnitt fyra, från 27 oktober. Kajsa Ingemarssons ilska!) Och på Sydsvenskan gör Kristin Nord och gänget bakom vår nöjestidning Dygnet Runt nöjes-tv med en självklarhet som understryker fakta: Tidningen är död – mediehuset lever.
Jag börjar mer och mer tro att tricket bakom att ge sig in i andra medieformer är lätthet. Det vill säga: man vinner på att göra det enkelt för sig. Man vinner på att se och kopiera, och i lugn och ro lära sig mediet. Sedan kan man bli bra i den takt som passar en.
***
…och innan jag avslutar det här inlägget måste jag komma tillbaka till Kajsa Ingemarssons ilska. Ilskan över chick lit-begreppet, ilskan över att inte räknas, ilskan över att klumpas ihop med andra kvinnor som skriver böcker. (Se inslaget ovan för att få hela bilden.) Jag är övertygad om att den ilskan så att säga är relevant, i hennes fall och många andras fall. Hon har verkligen många goda poänger i sina resonemang.
Men har jag fel om jag säger att det hela tiden är på gränsen till omöjligt för en man att säga att en kvinna skriver dåligt, utan att samtidigt bli skylld för något slags diskriminering? Jag försöker verkligen att inte bry mig om att Kajsa Ingemarsson är kvinna när jag nu säger detta: ”Den ryske vännen”, som är den enda av hennes böcker som jag har läst, garanterar att jag inte kommer att läsa fler.
Och vad betyder det att en knapp men klar majoritet av mina favoritböcker är skrivna av män? Att en majoritet av mina favoritsångare är män? För mig inget mer än detta: att jag alltid försöker hålla mig vaken genom att identifiera vad det är i ett konstverk som tilltalar mig. Att jag sällan eller aldrig nöjer mig med något slags ”magkänsla” – tro mig, min respekt för det begreppet är mycket begränsad – när jag bedömer något. Så får det sluta där det slutar, dit min personliga smak, som är en produkt av vem jag har råkat bli, leder. Dessa begreppsuppfattningar som styr min privatkulturella konsumtion ska granskas och omprövas och ifrågasättas varje dag – men om de sedan statistiskt sett diskriminerar någon på endera viset (jag har otroligt få svarta sångare i min skivsamling!) så vägrar jag att se det som ett utslag av något alls utom summan av min högst personliga och individuella smak.
