Dagens födelsedagsbarn Emanuel Karlsten – grattis! – skriver krönika i DN om Acta-avtalet, och de synnerligen besvärande omständigheter som omgärdar detsamma.
Jag har inte mycket att invända, utom en sak, en ganska stor.
Emanuel Karlsten skriver följande:
I grunden handlar det om att företag med immateriella produkter – bild, musik, patent eller film – har förlorat greppet om sin marknad. När kunden inte längre bara konsumerar, utan genom internet både producerar och distribuerar har det blivit ekonomiskt jobbigt för företag.
Kontrollen har minskat och därmed också pengarna. Företagen via branschorganisationer har därför arbetat hårt för att lagstifta mot internet och den förlorade kontrollen – men misslyckats.
Detta är rent newspeak.
Det handlar inte om att företag och därmed ytterst alla kompositörer, författare, artister, konstnärer, programmerare och många fler har ”förlorat kontrollen”. Det handlar om att de har utsatts för en systematisk och storskalig brottslighet. Det handlar otroligt lite om att kunder också ”producerar och distribuerar”, det är ju knappast något hot mot en kompositör som tidigare kunde hanka sig fram genom sina kassa royaltyutbetalningar men som nu får nästan ingenting på grund av att världens pirater har bestämt sig för att inte vara solidariska med den modellen längre, i strid med nästan all gällande lagstiftning.
Detta är fakta.
Diskursen bakom är nu denna: Om bara de där företagen hade fixat sina affärsmodeller lite snabbare så hade de ju aldrig utsatts för brottslighet av den här omfattningen. Det är helt korrekt, och det upprepas av alla dag och natt.
Jag undrar bara i vilka andra sammanhang vi tycker att det är okej att skylla brottsoffret för att vederbörande har utsatts för brott. Jag tycker att det på rent moraliska grunder är häpnadsväckande hur utbrett det här synsättet är.
Vi får se om en intelligent webblobby nu kan klara av att samtidigt slå vakt om personlig integritet och immateriella rättigheter, att samtidigt vilja se ett fungerande rättssamhälle på nätet och undvika knäppa speciallösningar lite vid sidan av eller under bordet.
Jag tror att ett första steg kan vara att kalla en spade för en spade, och det tycker jag inte riktigt att Emanuel Karlsten gör i sin krönika. Även om jag alltså har lätt att sympatisera med hans slutsatser i övrigt.
Jag tror att man behöver skilja på två saker här: en typ av äganderättsligt förhållande och en branschs ägande över sina varor. Det finns en substantiell skillnad mellan bilbrottens relation till äganderätten och den immaterialrättsvidriga kopieringens relation till äganderätten. Därför blir det svårt att tala om att branscherna av företag som producerar immateriellt gods skulle gå att likställa med vilken bransch som helst. Det finns fog för att _i vissa sammanhang_ separera diskussionen om immaterialrätten från diskussionen om annan äganderätt.
Det har funnits tider i historien då det funnits fog att kritisera lagstiftning på grund av strukturella problem med lagstiftningen. Vi kan till exempel diskutera rätten att äga slavar. Det är klart att det fanns andra argument för att avskaffa slaveriet, men att det fanns bred rörelse mot äganderätten över människor skapar självklart ett legitimitetsproblem.
Jag har svårt att tänka mig att argumentet dök upp i den debatten, att ”om man ska förbjuda folk från att äga slavar bara för att folk fritar slavar och angriper slavägare, då kan vi lika gärna förbjuda folk från att äga kläder, för äganderätt är äganderätt och man ska inte göra skillnad mellan dem.”
På samma sätt hoppas jag att vi idag ska kunna diskutera legitimitetsproblemet i immaterialrättslagstiftning. Imorgon kanske vi kan diskutera legitimitetsproblemet i att äga icke-mänskliga djur, eller i att äga tomma lägenheter. Det är upp till framtiden att visa oss.
Du har råkat sätta en punkt istället för ett kolon efter ordet newspeak.
Om tekniken hos folks vardagsprylar gör det möjligt att på några minuter kopiera en cd-skiva eller rippa den till mp3-filer, lagra många tusen mp3-filer eller dela ut dem till andra, då blir det i längden orimligt att belägga dessa handlingar med drakoniska straff som t ex fängelse elle hårda böter, i en del fall miljonböter (som IFPI m fl hotar med, och som har förekommit i USA där skadeståndstraditionen ser annorlunda ut än här i Nordeuropa). Idag är persondatorer en vardaglig nödvändighet – många yrken går idag i praktiken inte att utöva, eller ens att studera till, utan att ha en egen dator som man själv är admin på – och 80 eller 90% av de persondatorer som nysålts i Sverige de senaste åtta åren eller så har redan från början de tekniska och programmässiga prestanda som behövs för att kopiera, lagra och sprida musik (och film) på det här sättet. De tekniksa metoderna, programmen, är fullständigt lagliga, oftast gratis, och finns på var och varannnan dator. Då blir det helt orimligt att klassa alla som använder dem för dessa syften som tjuvar och grova bedragare.
Det *är* faktiskt så att tekniken ibland driver juridiken framför sig, genom att den öppnar nya möjligheter och skapar nya frågor. Satellit-tv:n vs det svenska tv-monopolet är ett solklart exempel. Ett annat: för bara 25 år sedan fick DN nej på att lägga upp ett digitalt artikelarkiv för redaktionellt bruk eftersom detta sågs som en databas som skulle utgöra ett hot mot integriteten för de personer som omnämndes (se Anders R Olssons ”Att stänga det öppna samhället”). Även om höga vederbörande jurister och regeringstjänstemän aldrig har brytt sig om att skaffa sig en konsekvent hållning till frågan om vilka slags insamling och ”samkörning” av data som numera kan anses tillåten och ofarlig – inte sedan internet kom i alla fall – så är det numera ingen som skulle försöka fälla en tidning eller en vanlig e-butik för att den lägger upp ingående dataregister över författare, personer, bilder och kunder. Tekniken har gjort den sortens överväganden otidsenliga.
Du har, som nästan alltid, en poäng Andreas. Och visst ska man generellt sett inte skylla på ”offren”, men jag kan inte annat än bli förbannad när de inte LÅTER mig betala för deras varor.
Två exempel:
1. Oförklarlig regionalisering hindrar mig från att betala för ett dataspel:
http://lakonism.blogspot.com/2012/01/idiotiska-ubisoft-och-impulse-forlorar.html
2. Filmbolagen senarelägger de kommande stegen i dsitributionskedjan. I detta uthyrning av en film på Netflix, som förskjuts ytterligare en månad. Och detta alltså också för _betalande_ kunder.
http://www.techdirt.com/articles/20120131/00110017595/warner-bros-just-keeps-pushing-people-to-piracy-new-deal-also-delays-queuing.shtml
Hur tror företagen att de ska uppmuntra fler betalande kunder när de hela tiden HINDRAR oss som vill, att betala för det?
Som sagt, så har du rätt i att det inte innebär att folk som laddar hem illegalt har rätt, men det gör det fasen så mer förståeligt.
Ps. Nej, jag har inte laddat hem en crackad version av Heroes IV och tänker inte heller göra det. Jag skiter nog i att köpa spelet helt istället. (Reslutat = minus 1 lojal HoMM-kund)
Isak: Legitim fråga om legitimitet. För mig är immateriell rätt, upphovsrätt och patent något i grunden bra. Det är en elegant konstruktion för att skydda personer och verksamheter som kan behöva speciella skyddsmodeller. Därmed inte sagt att vi står utan reformbehov. Det är klart att vi behöver reformer.
Mathias S: Touché! 🙂
Peter: Det är mycket bra om tekniken driver juridiken framför sig; det har som du skriver hänt förr i historien och kommer hända igen. Jag föredrar dock ett samhälle där vi inte blir slavar under den utvecklingen, utan aktivt förhåller oss till den och tänker i termer av samhällsbygge samtidigt som vi bejakar ny teknik. Så fort nån kodknackare säger ”det GÅR inte” osäkrar jag inte min revolver, men min stora misstänksamhetskanon.
Lake: Nej visst, jag med. Extremt störigt att det inte finns bättre tjänster. Men det i sig accepterar jag inte som ett skäl att ladda ner dem illegalt, det har jag aldrig gjort. Det rätta att göra, om man ska vara lite formell eller moralisk, om det man vill ha känns för dyrt eller inte finns smidigt tillgängligt, är att avstå konsumtion eller att ändå välja det osmidiga men lagliga. Enligt min mening.
Och man får väl tillägga – efter Markus’ kommentar – att idag saknas det oftast en fungerande öppen, laglig och lättillgänglig marknad för några år gamla program, drivrutiner och system. Om man t ex har köpt en begagnad dator med ett lagligt licensierat exmplar av Windows XP (denna arbetshäst som fortfarande leder OS-ligan trots att den skulle varit död vid det här laget) och en Pentiumprocessor på 1.5 GHz och vill ha Office XP, Pagemaker 7 och Realplayer 10 därför att man är van vid dessa versioner och är ute efter kärnfunktionerna men inte vill ha en massa sidofunktioner och lustiga hattar som bara skulle ta en mängd minne och processorkraft, och göra gränssnittet svårare att orientera sig i, så finns dessa program inte längre att få från tillverkaren. Du kan visserligen försöka hitta överex på Amazon, Ebay eller andra ställen, men det finns inga garantier för att dessa exemplar har en giltig licens, därmed går de kanske inte ens att få godkända av systemet och kan tänkas sluta fungera efter två veckor (hände en släkting till mig som ville ha ett ex av Office 2007 Pro och köpte det secondhand från någon i Japan via Amazon, eftersom det var orimligt dyrt i de få butiker som fortfarande erbjöd det; skivan installerade fint, men dess produktnyckel visade sig tillhöra en utvecklarserie och den skulle alltså inte fått säljas vidare).
Microsoft och andra tillverkare tar inget som helst ansvar för denna situation och säljer inte ens produktnycklar till den som har ett felfritt och lagligen köpt ex av ett av deras program men inte lyckas få det accepterat av Windows (som min släkting med sitt Office-ex). I vilken annan bransch skulle det här ses som en väl fungerande marknad?
Det är samma sak om du har en några år gammal skrivare och behöver göra en nyinstallation, det kan vara omöjligt att få tag i drivrutiner eller ens ett nytt skrivarhuvud. De företag som utvecklar maskiner och mjukvara vill bara sälja de senaste versionerna, och blockerar aktivt datorhandlare från att saluföra äldre programpaket. jag vet inte hur det ligger til med spel som är en fem, sex år gamla men i vissa fall kan det nog vara lika illa där.
Ytterligare en sida av det här är ju sedan att operativsystemen har blivit så stora och mångfunktionella att många som köper dem i praktiken aldrig utnyttjar ens en tiondel av deras funktioner och kapacitet. Det är solklart att Windows 7 (i de vanligaste versionerna), Vista eller Mac OS X är så stora kostymer att många funktioner förblir helt obrukade hos de flesta vanliga användare, och då tänker jag inte på mormor som bara surfar runt litet och använder datorn som ordbehandlare och fotoalbnum. Men det finns i praktiken inte så mycket annat att köpa – att köra Linux kräver att man själv kan en del om programmering, eller känner någon som är bra på Linux och på att bedöma hårdvara, och att man är beredd att själv ta ansvar för sin egen support, och det är ett ansvar de flesta inte är beredda att ta – med skäl.
Ett ska vi säga folkvagns-OS, litet mera slimmat och koncentrerat på kärnfunktioner, kanske också mera modulärt byggt, skulle både kunna bli billigare och mindre sårbart för säkerhetsproblem, och dessutom ha en längre livs-/supportcykel. Visst skulle det finnas en stor marknadsnisch – men det skulle ha svårt att hålla jämna steg med den ständiga uppdateringen av proprietära filformat och byggstenar som är just *ägda* av nåt visst företag och där alla OS som vill komkurrera på allvar därför måste hålla sig kompatibla med de senaste versionerna av dessa program. Så som marknaden ser ut idag är folk alltså mycket ofta hänvisade till att välja bland det senaste eller att köpa en helt ny dator med spritt nya program – om man inte lyckas köpa vissa programversioner secondhand (och hoppas att de funkar) – eller ladda ner gratis.
Företagen har faktiskt till stor del själva skapat denna situation.