Den 2 januari – det kan ibland också bli den 3 eller den 4 januari om Nyårsdagen råkar infalla på en fredag eller en lördag – bryts den femtioåriga sekretessen för arbetet med att utse Nobelpristagare.
Jag tror att det kanske är femte eller sjätte gången som jag har bokat tid i Nobelbiblioteket direkt på morgonen för att läsa de ljuvliga gamla handlingarna. Vissa år har det lett till rena scoopen, som när vi kunde berätta exakt hur nära Karen Blixen var att få priset. Andra år har det blivit tämligen torra redogörelser tryfferade med lite kuriosa ur handlingarna.
I år blir det, nästan helt säkert, variant nummer två. Vinnare år 1961 var jugoslaven – född i nuvarande Bosnien, i ett område som då var Österrike-Ungern, död i nuvarande Serbien som då ingick i Jugoslavien – Ivo Andric. Och i praktiken fattades det beslutet redan föregående år; man får en stark känsla av handlingarna till 1960 års prisbeslut av andan ”Perse i år, Andric nästa år”. Snart är jag där, så får vi se om det stämmer.
***
Den 2 januari har dock en ännu viktigare plats i mitt privata liv: förlovningsdag! Tolv år sedan!
***
I dagens tidning, innan vi stänger butiken, finns en krönika om operasubventioner som inte riktigt hinner ta upp den mest brännande frågan, den om huruvida väldigt många personer som kan sägas tillhöra ”arbetarklass” någonsin skulle välja att gå på opera, hur billigt det än blev. Får kanske försöka skriva något om det också – för om man inte i någon del accepterar att alla kulturformer inte är till för alla, då hamnar man fel i hur man mäter framgång för offentligt finansierade institutioner.
Men som sagt, det får bli en annan text.
