Under år 2003 tror jag att jag läste totalt ett ensiffrigt antal skönlitterära böcker. Ofattbart lite för att vara jag.
I stället läste jag tidningar, tidskrifter, biografier, reportageböcker och vad som helst som inte gjorde anspråk på att skapa en egen värld. Jag var dundertrött på all fiktion och lockades ofelbart av memoarer och reseböcker och kokböcker och precis vad som helst i bokhandeln, så länge jag slapp de där hejdlöst irrelevanta romanerna.
Fyra år senare är jag lite chockad över det där, inte minst med tanke på att 2007 kan vara det år i livet då jag har läst flest romaner. Jag undrar vad det var i mitt liv som skapade fiktionströtthet. Varför jag kände mig matt vid tanken på 200 sidor roman men vederkvickad vid tanken på 800 sidor självbiografi.
Jag har inga säkra svar. Jag vet att jag var lite rastlös 2003, att jag ville lära mig nya saker. Jag hade rätt nyligen gjort klart min universitetsexamen vid sidan av jobbet, och jag hade ännu inte börjat skriva så särskilt mycket på det som skulle komma att bli min första bok, Ordlekar. Jag hade gott om tid, men kände det som om det var tvärt om. Så märkligt. Jag förstår det inte.
Men fyra år kanske inte räcker som perspektiv på det skönlitteraturbefriade året, året av ickemagiskt tänkande.
