Mot slutet av året blir det – och jag är inte säker på att det är en sund och bra vana – ofta tid att göra sammanfattningar över saker jag ännu inte gjort, lyckats med, hunnit med, orkat eller kanske ens hittat vilja till.
Böcker jag inte har läst, det är en klassisk sådan kategori, men jag tröstar mig ibland med vad Nils Schwartz sa om sin egen enorma läsning. ”Vad är det? Ingenting!” Och då hade han ändå räknat ut att han kanske hinner med 15 000 titlar under sitt liv.
Jag har inte ätit på Anders Vendels nya krog i Malmö, heller inte på Bloom sedan de flyttade. I födelsedagspresent fick jag ett besök på Noma i Köpenhamn, vilket förstås ännu inte har kunnat verkställas av barntekniska skäl.
Jag har inte gjort tillräckligt mycket kokkött. Oxbringa, till exempel, det är ju inte ens svårt, och jag älskar det. Ändå har jag kanske gjort det tre gånger på ett helt år. Jag har använt för lite pepparrot. Jag har inte vunnit Stora journalistpriset, Guldspaden, Miss Matfestival i Skövde eller något som helst annat pris. (Däremot fått några stipendier, det var kul, jag var ju i Hongkong faktiskt!) Jag har nästan helt slutat köpa ny musik, och jag går och lägger mig tidigare och tidigare för varje vecka som går. Jag har blivit äldre.
Jag har inte skrivit om Vanna Beckmans bok ”Strider under hjärnåldern” och den så kallade Gillberg-striden. Det borde jag kanske ha gjort; den boken är lysande. Jag har inte lyckats intervjua Rob Sheffield, trots tjugo mejlförsök. Jag har inte skrivit något som ens liknar en uppföljare till ”Hemliga pappan”, trots att jag sannerligen har kommersiella skäl att göra det. Eller kanske just därför, jag vet inte.
Nu blir det en vecka julledigt, och alldeles säkert en viss kompensation för ovanstående brister. Inte minst borde jag få goda möjligheter att göra något åt tidigare bortfall av kokköttsätande.
