Att läsa den spränglärde Joseph Brodsky är inget som låter sig göras utan maximal koncentration. Han är en författare som ska läsas vid läspulpeter, på arbetsskrivbord med stolar av trä i räta vinklar.
Hans essäsamling ”Att behaga en skugga” är något av det mest krävande jag har givit mig på att läsa i hela mitt liv. Jag var på helspänn, säker på att minsta brist i uppmärksamheten skulle straffa sig. Ibland läste jag på bussen. Det gick sällan, och jag fick hoppa över eller läsa om.
En gång träffade jag en förläggare som berättade om ett möte med Joseph Brodsky.
”Han var social och så. Normalt trevlig, även om han var känd för att vara rätt barsk. Men… han satt där och var världens ensammaste människa. Jag är inte säker på att han vantrivdes med det, men han var så otroligt ensam. Hela han utstrålade bara det.”
Så långt förläggaren och hans upplevelse. Saken är väl bara att den går hand i hand med den läsupplevelse jag fick av att läsa Brodsky, en man som skriver en essä som heter ”Fotnot till en dikt” och tar sjuttio sidor på sig. Han gör enorma anspråk, hela tiden, på allt. Det står i prismotiveringen att han fick priset för sin ”tankeskärpa”. Det tror jag är precis rätt; han känns som en brainiac, en exceptionell intelligens, och jag kan inte sluta tänka på att han bytte arbetsspråk så sent som vid 37 års ålder. Ensam i New York, landsförvisad, och kanske en person som slutligen blev mer tyngd än stärkt av sin hjärnas kraft.
